Söndagens gudstjänst
har blivit vår minsta gemensamma nämnare i en tid när kyrkans identitet satts i
gungning, och det tror jag är bra. Det påstår ledarskribenten Petra Carlsson i Svensk kyrkotidning i en synnerligen intressant ledare. Vad som är bra med att gudstjänsten ”blivit vår minsta gemensamma
nämnare” kan man fråga sig. Möjligen menar hon att devisen gudstjänsten i centrum behöver tänkas igenom och revideras? Men vad nyttar en försvagad ställning för gudstjänsten till?
Med hänvisning till Per Pettersson hävdas dessutom:
att om inte gudstjänsterna förändras
radikalt – och långt bortom förslagen till revision av handboken – så kommer de
att förlora sin betydelse.Att motsatsen kan vara lika sann uppmärksammas
inte av artikelförfattaren: Om gudstjänsterna förändras radikalt – så kommer de
att förlora sin betydelse.
Några
enstaka lyckosamma exempel finns på att en nykonstruerad/ombyggd gudstjänst kan
samla en ny och flitig gudstjänstskara. Men man riskerar att förlora sina
gamla och trogna besökare – de som vid alltför vidlyftiga gudstjänstexperiment (plågsamma gudstjänstförsök) söker sig till församlingar och gudstjänster där de
får delta i ett gudstjänstfirande med den klassiska gudstjänstens kännetecken – söndaglig mässa
i en ordning som de igenkännande kan möta överallt i världen!
Det kvantitativa argumentet låter bra och
verkar anslående. Ett arrangemang, som inte samlar deltagare ter sig helt
enkelt misslyckat. Arrangörerna vill genast ändra konceptet. Ta till exempel
ett föredrag om bemötande i integrationsprocessen. Att människor uteblir
betyder inte automatiskt att det är något fel på föredraget eller
arrangemanget. Man kan tänka sig många andra rimliga förklaringar. Konkurrensen
med Melodifestivalen på TV eller ett viktigt fotbollsderby fick människor att
prioritera andra aktiviteter. Marknadsföringen kanske hade brister. Föredragshållaren
var inte en kändis. De vanligtvis intresserade och engagerade hade inte lust
just denna kväll.
Slutsatsen att det måste vara något fel på
högmässan/gudstjänsten därför att färre deltar är anslående. Även här finns det
andra rimliga förklaringar. Några är ungefär desamma som för det tänkta
föredraget. Andra skulle kunna vara att färre människor idag omfattar en
profilerad kristen tro. Man konstruerar i högre grad än förr sin egen
livsåskådning. Församlingen uppfattas som en institution och tjänsteleverantör,
sällan som en gemenskap. Gudstjänsten ses som ett event, ett arrangemang bland
andra.
Petra Carlsson skriver om kyrkans anställda
att de
känner sig alltså misslyckade för att
ingen vill gå på de gudstjänster som varken de själva eller församlingsborna
verkar få ut så värst mycket av, trots att de som är aktiva i församlingarna
över lag är nöjda med församlingens verksamhet… Om anställda och förtroendevalda väljer bort högmässan tyder på
bristande samhörighet. Och avslöjar en kyrkosyn som avlägsnat sig från den
Svenska kyrkan än så länge hävdar. Åtminstone om man får tro Kyrkordningen: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning
samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på
Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike
utbredas och skapelsen återupprättas.
Dessa som slutat delta regelbundet för att de
inte ”verkar få ut så mycket” har
förmodligen en syn på kristet liv som innebär att de personligen inte behöver
församlingens möte med den Uppståndne i mässan. Jaget och den subjektiva
upplevelsen, känslan, står i fokus. Ledarskribenten skriver att hon inte vet ”om jag någonsin hört en kollega uttrycka att det den mest av allt
önskar att människor kunde få uppleva är den fantastiska känsla en högmässa i
Svenska kyrkan kan ge”. Betoningen av känsla reducerar meningen med
gudstjänsten, dess betydelse och innebörd, till de emotioner den kan ge upphov
till. Det är så gott som liktydigt med att säga de
heligas gemenskap och mötet med Jesus egentligen inte ger så mycket. I
klartext: annat är häftigare och roligare! Det är som att bevittna hur Svenska
kyrkans gudstjänst inte bara ifrågasätts, utan också undermineras och devalveras.
Läsarundersökningar som gjordes under min tid som chefredaktör på Kyrkans tidning visade klart att en majoritet av läsare helst ville ha en tidning om hälsa och trädgård. Hade vi följt majoritetens önskan hade tidningens själ gått förlorad. Ett allmänt livsstilsmagasin med fokus på kroppsligt och själsligt välbefinnande med odlingstips för buskar och rabatter hade kunnat bli följden. Gör inte ett sådant misstag vad gäller den gemensamma nämnaren, det som borde vara en stor och gemensam mittplanka att vandra på i kyrkan: vårt vitala liturgiska arv, det sjungna bibelstudiet, dialogen med Gud och det levande mötet med Herren själv i högmässan.
