Men är det inte dags att jobba fram en demokratisk struktur och organisation som är kyrkans egen? Så frågar Kyrkans tidning och Barbro Matzols på ledarplats i dagens tidning. Den glidning som skett i kyrkoordningen från en dubbel ansvarslinje, det delade ansvaret mellan vigda och förtroendevalda, till en gemensam ansvarslinje noteras. Denna förändring har uppmärksammats i alldeles för begränsad omfattning! Det har dels inneburit en mer omfattande partipolitisering ända ner på församlings och pastoratsnivå, dels ett mera partipolitiserat prästerskap i beslutsorganen.
I ledarartikeln konstateras att den partipolitiska nomineringsbasen är en kvarleva från en svunnen tid! Skönt och efterlängtat är att det nu öppet skrivs i Kyrkans tidning. När jag var inne på liknande tankegångar som chefredaktör för Kyrkans tidning under 1990-talet blev omdömena ilsket avståndstagande. Det är vare sig oväntat eller överraskande om dagens ledare i Kyrkans tidning, så här 20 år senare, får samma bemötande.
Partipolitiseringen av kyrkan är ofattbart otidsenlig. Den hindrar kyrkan från att fritt agera utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån politiska plattformar formade på andra politiska nivåer och i de sammanhang där partierna envist framhärdar i att de är religiöst neutrala.
Barbro Matzols skriver: Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.
Kyrkans samhällskritiska möjligheter är och förblir rejält kringskurna. Denna Jekyll och Hydeska kluvenhet, partierna tror bara i kyrkan, bidrar till att omvändelsen, frälsningens och trons betydelse tonas ner. Det räcker liksom med att kyrkan har en bekännelse, så att de som tillhör kyrkan inte behöver och därmed helt slippa. En unik hållning i kristenheten! Det förhållandet har även fört med sig att de passiva medlemmarnas åsikter blivit ett bärande motiv för partierna, de passivas mening ska väga lika tungt, ja tyngre, i Svenska kyrkan än gudstjänstfirarnas och de aktivt engagerades.
Nu väntar jag på att de stora mediala drakarna ska kräva att kyrka-statreformen fullbordas. I ett modernt och mångkulturellt samhälle med en sekulär stat borde kravet vara entydigt: Skilj kyrkan från partipolitiken!
