Därför en liten eldfängd pinne. Till brasan. Vi kan i Svenska kyrkan sjunga till Maria: Ora pro nobis! Men vi kan inte önska att Guds Mor Maria ska be för oss. Om vi inte sjunger. För sådant gör vi inte. I Svenska kyrkan. Som den svenska faddern sa i Danmark när det var dags att å barnets vägnar avsvärja sig djävulen och alla hans verk. Så gör vi INTE i Sverige!
Men det är klart. Maria är död. Och då är det många som tror att en död inte kan be. Maria är väl redan i den himmelska världen. Levande. Och något ska man väl göra där också? Vad bättre än ständig bön för oss som ännu lever kvar i jämmerdalen?
Å andra sidan ber vi varandra om förbön. Om vi är djärva. Och fromma. Vad det skulle vara för förfärligt att be ett helgon, en helig, att tänka på oss? Tänka är en flitigt använd svenskluthersk omskrivning för bön. Vi tänker på er, säger vi. Eftersom det kan väcka anstöt att berätta för människor att man ber för dem. Så tvehågset djärv är den svenskkyrkliga vokabulären. Obegriplig för många lutheraner är denna tanke, denna föreställning, denna övertygelse. Trots att almanackan tycks tro så. Lutheraner har svårt med den ljusa och glada tron. Att helgon skulle finnas. Därför ska de inte heller be för oss. Det får de låta bli. Annars skulle man ju rent av kunna få för sig att de faktiskt finns. Hur blir det om vi ber för helgonen? Får vi be för dem? Och får de i så fall återgälda våra böner?
Kortet är målat av Kerstin Frykstrand, konstnären som också gjort den den välkända månadskalendern med olika bilder med årstidstypiska motiv. Hon har målat många fina kort.
