Lätt är det inte att få syn på sig själv. Inte heller att se hurudan man i själva verket är. Fast det räcker inte att fånga sin egen spegelbild. Inte heller att ta en selfie. Att se sig själv har inte med ytan eller utsidan att göra, det som räknas är vad som finns bakom fasaden.
De flesta, tror jag, vill bli upfattade som rejäla och goda människor, sådana man lita på, osjälviska och medkännande. Och så kan vi naturligtvis uppfattas, o:det inte vore för den där träbiten, bjälken, som sitter ögat och hindrar en verklig och sann perception av ens eget jag.
Jag råkade läsa något jag skrivit och förstod hur långsint, självupptagen och inskränk jag var, är. Ack så jobbigt att inse ock skrämmande att bli varse. Något hade fått mig att tro att jag var mest det som goda och vänliga ord uttrycker. Ett slags självbedrägeri, hur man nu gör sig kvitt den falska och fördomsfulla självbilden?
Den berömda Kristuslikheten som mässan kan ge blev svår att tro på. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och gör oss delaktiga i denna djupa relation. Möjligen kan det vara sant samtidigt som vi förblir både syndare och rättfärdiga. Nu ber jag att den kärlek och nåd som kan förvandla allt ska ta ett rejält nappatag, även med mig…
