Kvalitet är något eftersträvansvärt. Det förstår den som har kommit i närheten av kvalitetssäkringsmetoder. Processkartor ritas så att varje frågeställning har en egen väg genom systemet. Bra överblick och likabehandling är goda frukter av sådana analyser. Slipper personal att vid varje tillfälle hitta på en sätt att hantera en frågeställning ökar det tillförlitligheten. Men processkartor behöver kompletteras med gott omdöme. Annars blir det inte mycket bevänt med den kvalitet man eftersträvar.
Hög standard vill man uppnå genom ständiga förbättringar, vad sådan förbättringar kan vara i kyrkans sammanhang. Kvalitet har genom åren också blivit den bästa ursäkten som finns när man ska bortförklara klena besöks- och deltagandesiffror, särskilt på söndagar. Kvalitet har vi och då kanske vi får leva med mindre kvantitet, har det sagts. Som om kvalitet stode i motsättning till stort deltagande.
Ständiga förbättringar blir snart till en organisationens form av helgelse. En extrem helgelselära som blir till gärningslära. Okritiskt hyllas all slags förändring, som övertalande kallas för förnyelse och som lätt utvecklas till förakt för det som hållbart bara är och förblir. Med ett sådant slagord om ständiga förbättringar som ledstjärna kan man lätt och bekvämt göra (ursäkta och motivera) omorganiseringar och personalförflyttningar.
I Svenska kyrkan har många, och inte bara kyrkopolitiker, därför också kommit att hylla tesen: Ecclesia semper reformanda est. Det oupphörliga och rastlösa sysslandet med organisation har snedvridit begreppet. Den fortgående reformation som kyrkan behöver handlar om att göra förändringar för att verkligen kunna bevara kyrkans liv, dess bekännelse och lära.
De ständiga förändringarnas kyrka står inte fast och stadigt. Den har förlorat fotfästet när den enbart hyllar tankar på förändring och utveckling och glömmer att balansen kräver att något också måste och behöver bevaras och försvaras.
Den som vid ett visst event i Visby blir utnämnd till Årets förnyare kan visst vara stolt över utmärkelsen. Men dels är det inte alla personer eller idéer som kommer ifråga, och det beror säkerligen på teologiska och kyrkliga hemvist, och dels borde ibland de som hindrar och avstyr de värsta och sämsta förändringsförslagen också hyllas. Jag för min del skulle lyckönska en och annan som hejdat allsköns tokerier som årets bevarare! Till sist och slut ska jag bekänna. Ibland har jag i tysthet bett Gud bevara sin kyrka från en hel del förändring som hon vare sig behöver eller mår väl av!
