Människor med inflytande och makt vill gärna åstadkomma något så att eftervärlden ska minnas dem. Retsamt kallas det ibland att bygga monument till sitt eget minne. Överallt kan man finna sådana ambitioner att, som det numera heter, göra skillnad. Den som lyckats hamna på listor för populär musik kan känna att de gjort skillnad. Författare som får böcker publicerade likaså. Politiker genomför gärna projekt, t ex för att bygga något extraordinärt.
Under tiden fungerar serviceyrkena smidigt och självklart utan att lämna så många spår efter sig. När uppdraget är utfört och pensioneringen infunnit sig ägnar dessa strävsamma medmänniskor åt annat. Det osynliga monumentet är att de hållit hjulen rullande och de ambitiösa mätta i välstädade lokaler och med fungerande kollektivtrafik och väl underhållna gator. De har besökt teatrar och nöjesetablissemang, läst tidningar och böcker, handlat sågat och tryckt (impregnerat) virke till sina sommarresidens. Vid enstaka besök i välvårdade och vackra kyrkor har de mött fantastiskt musik och skickliga medarbetare. Vilken tur de haft när de murat och byggt p sina monument.
Utan alla dom som aldrig nämns i tidningarnas minnesord eller får gator och parker uppkallade efter sig hade monumentbyggarna aldrig klarat av sina "bedrifter". Inom näringslivet är flera av dessa människor dubbelt och tredubbelt belönade med osannolika bonusar, extra pensionsförmåner och fallskärmar på högsta belopp. Det är som om vi levde på feodal tid när man tänker på förmögenhetsfördelning och hur ett antal personer varje år tjänar mångas samlade livslöner! Det sticker oss i ögonen, vi som sedan ska beundra de många monumenten längs vägen... och osjungna somna in efter välförrättat värv.
