Söndagsskolan lämnade spår, outplånliga spår i sinne och minne. Bibelutläggningar med flanellograf slapp förr att tävla med televisionen. Det närmaste televisionens flöde vi barn på femtiotalet lyckades komma var några tårdrypande seanser i Frälsningsarmens kårlokal. Där grät vi hejdlöst över barnens öde i långfilmen Barnen från Frostmofjället innan vi rödögda irrade hem genom trånga gränder. Spriten hotade och minsta glas förvandlade människor till monster. Ante var hjälten och Gullspira en häftig get.
De torftigt endimensionella bibelfigurerna tröttnade ibland på den ljusblåa flanellen. De kastade sig djärvt bort från flanellografen och ut över kyrkgolvet. Än fladdrade Petrus sin väg, än halkade åsnan undan från Maria och Josef och försvann ur synfältet och än singlade änglar som torra löv.
Små visor och sånger skulle inpränta gott uppförande och medmänsklighet. En hel termin fick en liten igelkott lära oss något av den gyllene regelns metodik. Vi sjöng för full hals: "Var inte som en igelkott/ som sticks så fort man rör´n/ försök att löna ont med gott/ sprid trevnad i vart hörn". På ordet sticks skulle man med tummen imitera det smärtsamma sticket som nålade man fast en medmänniska.
Som små kycklingar satt de minsta i småbarnsklassen uppflugna på kyrkbänkarna. Oroliga med vridningar och vickningar och huvuden på skaft. De fick ibland hjälpa till att arrangera ett bibliskt landskap i den minimala bordssandlådan. Där strävade kameler i karavan på väg mot Betlehem. Där vandrade Israels folk torrskodda över Röda havets spegelskiva. Där kastades Daniel i lejongropen och där på kullen skulle samariten rädda den slagne och Jesus korsfästas.
Varje söndag gavs en bibelvers som hemläxa. Den reciterades utantill nästkommande söndag. Bibelsprängda små barn sjöng: "Bibeln är boken som Gud oss gav/ den är kompassen på livets hav/ följer Du den går Du ej i kvav/ Bibeln är boken idag". Vi drog ut på kvaa-aav så skepp hade hunnit förlisa och stormar bedarra, men så skulle det vara annars blev det inte rätt och riktigt. Och visst stillade Jesus stormen på spegeln i sandlådan…
Födelsedagsbarn fick inga presenter. De skulle lära sig ge. Det var högtidligt att få gå fram till altarrundeln och lägga tioöringar i en stor bössa samtidigt som alla andra sjöng: "Vi har en Gud som oss skydda förmår/ söndag och måndag och veckan som går/ Vi har en Gud som oss skydda förmår/ femtitvå veckor per år".
Det finns pedagoger som tror att den förtjusning och spänning de bibliska berättelserna gav oss som var små under femtiotalet knappast går att nå idag. Mönsterberättelser som visar på ett gott och rätt handlande är ovärderliga! Men det kan vara så att vi är för beroende och förändrade av television, dvd- och dataapparater.
Visst är vi och våra barn beroende, men än kan en god historia slå de flesta fabriksproducerade och animerade seriernas dussinavsnitt. De är för skrikiga och gapiga, för tillgjorda och konstlade.
Så jag tror att tvivlarna de har fel. Så länge förmågan att berätta hålls levande kommer det finnas människor som är beredda att lyssna. Och bibelberättelserna är inte bara sedelärande utan uppbyggliga och inspirerande. Barn älskar att lyssna. Ge dem chansen!
