Är kristna idioter, eller inte?

En fråga har ställts till mig om var Dawkins skriver att kristna är idioter. Nu har jag inte påstått att han ordagrant skrivit så – men återgivit tankegångar i McGraths bok Ateismens illusioner. Det är ateisten Stephen Jay Gould som avvisat synen på troende och kristna som oförnuftiga, psykiskt instabila etc. Han har visat att en annan hållning än den typen av förenklade och överdrivna förenklingar är möjlig. Det finns alltså olika former och grader av ateism och ateistiska hållningar, se t ex sidan ateism.se.

McGraths inledning i Ateismens illusioner visar hur han för sin del uppfattat Dawkins beskrivning av en kristen människas övertygelse. Dawkins frammanar en människa som inte nyttjar sin tankeförmåga och sitt förnuft utan är falsk, grundlurad eller totalt vilsen.

Ordet delusion diskuterar Dawkins i sin bok och sitt förord. Han citerar att det betyder ”falsk tro eller intryck” och han fortsätter med flera citat. Med gillande och instämmande återger han några ord från Robert M. Pirsig: ”When one person suffers from a delusion, it is called insanity. When many people suffer from it, it is called Religion”. Närmare ordet idioti eller mental sjukdom kan man inte gärna komma, eller hur? Så alldeles fel ute var McGrath (och jag) inte.

Och vänligheterna fortsätter. ”Ett metaforiskt eller panteistiskt bruk av ordet Gud är ljusår från den intervenerande, mirakelordnande, tankeläsande, syndastaffande, bönesvarande Gud i Bibeln, hos präster, mullor och rabbiner, och i det vanliga språket. Att avsiktligt sammanblanda de två är, enligt min mening, en handling av intellektuellt högförräderi” (min övers ur engelska upplagan). Och detta är Dawkins metod att leta upp användbara citat att klippa till de troende med och därmed frammana bilden av människor som står främmande för förnuft, vetenskap och balans.

Gould var i McGraths bok ett exempel på en mer balanserad ateistisk hållning. Och i tidigare artiklar har jag hänvisat till ateistiska sidor för en närmare beskrivning av olika former av ateism. Men man kan inte upprepa och säga allting hela tiden – särskilt inte när angreppen på kristen tro och kristna människors tankeförmåga och är illasinnade och oftast helt omöjliga att känna igen sig i (se tidigare recension av Onfrays Handbok för ateister).

Dawkins, Onfray och Sam Harris (Brev till en kristen nation) är intrycken entydiga: kristna och andra religioners företrädare är närmast tankeoförmögna (möjligen virusangripna) och delaktiga i en övertygelse som leder till extremism, fanatism och exempellöst och obarmhärtigt våld. Hur många troende människor, i vår kontext kristna, kan känna igen sig i sådana beskrivningar???

Kristen tro, Ateism

Ateism med illusioner

Ateismen har blivit en rörelse av läsare. Så får man förstå det bokflöde som propagerar Guds obefintlighet och religionens fördärvliga inverkan på människornas sinnen. Några enstaka och ganska lågmälda genmälen från kristet håll kan också märkas. Richard Dawkins omfattande volym The God Delusion (Bantam Press 2006), på svenska Illusionen om Gud, har fått ett genmäle i Alister McGraths och Joanna Collicutt McGraths Ateismens illusioner (Libris, 2007). Bokförlaget tillhandahåller också ett diskussions och samtalsunderlag.

De lyfter redan i sin inledning fram frågan hur det kan komma sig att man måste skriva en 400-sidor lång bok om att Gud är en villfarelse och inte finns. De ateistiska författarna är uttalade anhängare till evolutionen som förmodas göra rent hus med det icke-livskraftiga. Religionen som är myt och fiktion borde ha försvunnit för länge sedan.

Alister McGrath var en gång själv ateist och doktorerade i molekylär biofysik men blev kristen och fördjupade sig i teologin. Hans fråga är hur Dawkins och han kunde utvecklas åt så olika håll. ”En möjlighet skulle kunna vara att jag, eftersom jag tror på Gud, är rubbad, vilseförd, bedragen och bedräglig, att mina förståndsgåvor har förvanskats i och med att de har kidnappats av ett smittsamt, elakartat gudsvirus. Eller att jag tror på Gud just för att jag är rubbad… Jag är rädd att dessa båda möjligheter är summan av det svar jag hittar i Illusionen om Gud.”

Som en rimlig motbild till Dawkins lyfter han fram en mycket känd vetenskapsman, Stephen Jay Gould, han dog i cancer 2002, som ett exempel på en ateist som menade att naturvetenskapen går att förena såväl med ateism som med konventionell religiös tro. Gould avfärdade som nonsens föreställningarna om att de troende är idioter.

Mc Grath finner det märkligt att ateismen omhuldar sin övertygelse om att ha rätt med samma kategoriska övertygelse som de fundamentalistiska kristna vilka inte tål att deras hållning skärskådas eller kritiseras (s19). Därtill framställs religionen genomgående karikerad och på värsta tänkbara sätt.

I Ateismens illusioner går författarna mycket kortfattat igenom Dawkins resonemang på några avgörande punkter. Har vetenskapen några begränsningar undrar McGraths. Dawkins har en övertro på vetenskapens räckvidd – det man inte vet nu får vi så småningom veta. Det finns inga vetenskapens ”luckor” där Gud kan gömma sig. Ur kristen synvinkel är det en bedräglig tröst att finna hål i vetandet och där försöka smyga in Gud. Den dagen Gudsluckorna täpps till skjuter man också en hel del människors tro i sank eftersom den hängts på skakiga krokar.

Vetenskapliga teorier kan inte sägas ”förklara världen” anser McGraths. Vetenskapen kan idag möjligen förklara de fenomen som kan iakttas i världen. Det finns dessutom frågor som ligger utanför vetenskapens räckvidd. Till exempel den om det finns ett syfte med naturen. En icke-fråga enligt Dawkins. Men fler meningsfrågor om plats och ändamål med vår tillvaro och våra liv bär vi med oss. Varför är vi här? Vilken är livets mening?

Religionens upphörande kan inte göra slut på våld eller diskriminering, påpekar McGraths. Det är naivt och troskyldigt att hävda något sådant. Man måste ta hänsyn till hur värderingar skapas och människor skaffar sig normer, hur de får sin omgivning att bli begriplig. Om inte religionens fanns som levande idé och tradition skulle självfallet andra sociala markörer stiga upp och fram som bärare av värderingar och normer.

Ska man läsa McGraths bok bör man nog läsa Dawkins och vice versa. Ateismens illusioner är en tänkvärd liten skrift. Ganska lågmält, klarsynt och balanserat uppnår den sitt syfte: att vederlägga Dawkins betydligt mer obalanserade förkunnelse mot Gud, religion och tro.

Andra bloggar om: Tro, Vetenskap, Ateism, Richard Dawkins, Alister McGrath