Åtskilliga gånger har det hänt mig att jag frågat mig varför man ska engagera sig just i Svenska kyrkan. Inte därför att det skulle vara mindre angeläget att vara aktiv i en evangelisk luthersk kyrka utan därför att de skäl människor ger för sin tillhörighet och valet att vara aktiv i kyrkan verkar så allmänna och svävande. Alltför sällan tycker jag mig ha hört att det har med Jesus och tron på honom att göra.
Sjävfallet kan en kyrkans betoning av människors värde och värdighet verka tilltalande och lockande. Men sådana sidor av kyrkligt liv utgår från det människovärde Gud i Kristus givit oss och på återupprättande av vår avbildlighet, ja, gudslikhet. Likaså är den kyrkliga gemenskapen ett motiv som återkommer. Den gemenskap som har sin inspiration från den fullödiga och heliga treenighetens gemenskap.
Man kan vara med i en kyrka av många olika skäl. Men om motiven egentligen låter som om de lika gärna kunde gälla Amnesty, Röda korset eller Rädda barnen så undrar jag ju hur det kommer sig att det lev kyrkan. Möjligen finns där en blyghet att berätta om sin tro, en ovana och en känsla av att vara obekväm med att beröra det som alltmer framställts som något mycket privat och personligt. Men vittnesbördet om tron ska ju inte sättas under skäppan. Om kyrkan ska kunna leva behövs frimodighet och öppenhet om tron på Jesus Kristus.
Men om tron är frånvarande eller undanträngd omvandlas ju även kyrkan till ett sällskap vilket som helst. Inte ska man förakta god gemenskap och goda hjärtan, det är viktigt. Men kyrkan är något mer än så. Trots allt yvigt tal om att var och en är sin egen teolog och att vi gör teologi tillsammans så behövs undervisning och samtal om trons djupa innersida, om kallelse och överlåtelse. Tendenserna att göra kyrkan till ett slags nya minikommuner som ska ombesörja sociala tjänster leder lätt bort från centrum. Först som ett utflöde från det vi själva som församling och Guds folk får ta emot i mässan kan vi börja förstå sammanhangen och kopplingarna.
Därför behövs en ny väckelse!
