Dessutom var det vår övertygelse att tro och andlighet inte är något man fått en gång för alla och att den stöpt i en enda form ska vara likadan genom livet. Särskilt nyttigt för människans andlig liv är aktivitet och utövning. Därför behöver det finns tillfällen och verksamheter som uppmuntrar och stimulerar till andlig växt och mognad. Vära hjälpmedel och redskap behöver nyttjas och övas - bön, meditation, bibelstudium osv. Då först ges ett rimligt innehåll åt det man i vissa kyrkliga texter nästan gjort ett slagord av - ständigt eller livslångt lärande på dopets grund...
Är då tron en känsla som varje människa kan gräva fram ur sitt inre eller består den av egna och unika erfarenheter och insikter som kräver socialisering, undervisning, övning och utövning? Får man tro senare års konfirmandpedagogiska vurm ligger kristendomen liksom nedbäddad i varje enskild människa. Utgrävningen sker, om förenklingen tillåts, medelst lek och samtal om det som varje person själv är intresserad av.
Men det är inte bara ungdomar som möter sådana idéer. Även vuxna som råkar närma sig kyrkan ska slippa möta alltför tydliga och bestämda övertygelser och trossatser. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att reduktionens metod, den där man vill ta bort sådant som verkar egendomligt, kräver kunskaper eller kan stöta, tycks bli allt mera populär i Svenska kyrkan. Att istället betona det unika och speciella med kristendomens tro och liv är framtidens möjlighet. Vi behöver sannerligen erbjuda olika redskap och visa vägar att gå för att vi alla än mer ska kunna närma oss tro och tradition. Då duger det inte att förminska, platta till och sudda ut. Inte heller att förklä tron i av tidsandan lånta fjädrar för att göra den populär för stunden.
Svenska kyrkan, trots
vårt världsrekord i kyrkoanställda, är bland de sämsta i klassen att väcka
människors andliga längtan och inspirera till tro och kristet liv. Det är
kanske tur att det inte finns Pisa-mätningar på vårt område…
