Vad händer under de formativa åren?

Vi som hade vår barndom under huvudsakligen 50-talet var oerhört fria. Vi hade en lekplats på gården till hyreshuset på Mellangatan 7 i Visby. Då tedde den sig stor. Betraktar jag den som vuxen har gården krympt i takt med att jag blivit stor.

I mitt och mina bröders tillvaro fyllde livet i Metodistkyrkan en stor del av vår verklighet. Söndagar med söndagsskola och gudstjänst. En bonus var alla de kristna högtiderna som firades ordentligt. Så t.ex. skulle män och pojkar bjuda flickor och damer på en riktig Karlsfest den 28 januari med körsång, upptåg, andakt och kaffekalas.

Parallellt med allt som hände på söndagar fanns olika verksamheter. Först blev vi GG:iter. GG stod för Gott Gry. Då hade vi något som såg ut som scoutskjortor men med gul snibb. När vi sedan blev juniorer upphöjdes vi till rödvioletta snibbar. De var så sinnrikt utformade att de kunde användas som mitellor, vid behov. Precis som i scouterna kunde vi erövra olika märken som syddes på våra skjortor.

På Gotland åkte vi ofta på läger. Bland ledarna fann Inga-Greta Ögnelooh och Bernt Karlström. Bernt hade varit fåraherde i sin ungdom! Han ordnade bland annat en bågskyttesafari i Bjärges. Vi gick ett spår och fick skjuta på planscher av olika djur, mest farliga sådana. 

Den ordinarie lägerplatsen var vid Hammars i Norrlanda. Där hade vår mamma, Inga-Greta Stenström, varit på läger 30-40 år tidigare.  Då fick de åka med häst och vagn till bondgården för att hämta hö som skulle användas som fyllning i bolstren. Detta var innan gummimadrassernas och liggunderlagens tid!

Inte nog med att vi höll till hemma på Gotland. Vi fick åka på läger på fastlandet! Och senare som medlemmar i Metodistkyrkans Ungdomsförbund (MKU) fick vi resa till konvent runt om i landet. Så började vi upptäcka världen...

Under dessa formativa uppväxtår blev denna barn- och ungdomsverksamhet en skola för livet. En bristvara för många i Sveriges förorter och krisområden. Socialisering i föreningslivet kan inte underskattas. Fler borde få chansen att vara med i liknande sammanhang! 

I Metodistkyrkans verksamheter fick vi lära oss värdet av att vara medmänniska och kamrat, om rätt och fel samt diskutera alla möjliga frågor och ämnen som var aktuella. Vi rev t.ex. lakan i remsor som skickades som bandage till missionärerna i Mocambique. Vi var priviligierade som fick vara med om sådana äventyr som barn. I alla väder var vi ute, i skog och mark, och fick lära oss att bygga diskställ av pinnar och grenar. En konstart som numera är ganska bortglömd. Möjligen har scoutrörelsen lyckas bevara något av detta.

På bilden står i jag i mitten, Lasse, och till höger Pelle, min yngre bror. Till vänster en barndomskamrat. Oj, vad tuffa och fräna vi kände oss med uniform och båtmössa. Identiteten satt inte i kläderna, men de bidrog till att stärka gemenskapen. Vi tillhörde ett sammanhang som var större än oss själva. Det var inte bara jag och mitt som gällde!