I sina spalter har stillsam tidigare citerat ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Idag vill jag återkomma till den. Redan då (2009 alltså, inte 1828) upplevde jag att där fanns råd som en sentida bloggare kunde utvinna insikter ur och som kunde omsättas i praktisk handling. Vid själva skrivandet.
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
