Den synliga och den osynliga kyrkan talar teologer om. Några av dem åtminstone. De som inte är nöjda med att det man ser inte berättar hela sanningen, ger hela bilden. Man får i en kyrka mer än vad man ser.
Den synliga kyrkan skulle kunna ses på många olika sätt. Där finns organisation och apparat. Där finns präster, diakoner och många andra skickliga professioner. Den synliga kyrkan kan också uppfattas som den som manifesterar sig genom att samlas, bli synlig i gudstjänstfirande och handling. Särskilt i folkkyrkor har man känt sig behöva ha något mer att säga om kyrkan än det man kan peka på som konkret och synligt. Särskilt som kyrkan innefattat medlemmar (sk kyrkotillhöriga) som egentligen inte ens själva definierar sig som kristna eller troende. Den osynliga kyrkan skulle då liksom bli den del av kyrkan som ä'r svår att urskilja, den där Kristus är Herre och konung.
I det man kallar för den demokratiska folkkyrkan kan det verka som om den är befolkad mest av präster och en massa anställda. Den del av kyrkan som har att fatta beslut och peka ut riktning och inriktning består av en mängd i val utsedda personer. De är i sin tur först utvalda av partigrupperingar, så kallade nomineringsgrupper. Så makten att föra fram kandidater är begränsad till korporationer, grupper, som vill vara med. På valsedlarna blir deras namn synliga. Under en kort period dyker de liksom upp till ytan och insuper väljarnas syre, för att sedan bege sig in i beslutsfattarrummen.
Formellt finns sällan några hinder för att kunna följa och se vilka de är och vad de gör. Men alltsomoftast saknar kyrkfolk, medier, allmänhet intresse. Det är lättare att ge sig på de mera synliga prästerna. Därför bekämpas fortfarande den prästkyrka som inte längre finns, en kyrka där prästerna troddes ha all makt. Svenska kyrkans styresskick har genom historien haft ett lydnadsförhållande till kungamakt och annan världslig makt. Men ta diskussionen innan den samkönade vigseln plötsligt blev en ny läroståndpunkt i kyrkan. Nog var det prästernas fel att det var som det var, trots att kyrkans verkliga makthavare, det oftast osynliga folket, kyrkomötesdelegaterna, kunde förhålla sig stilla i bakgrunden. Jag inser att de måste tycka att en sådan beskrivning är mycket felaktig. Särskilt som det finns ett antal både synliga och verbala ledamöter och beslutsfattare, liksom ett stort antal tigande präster som sällan eller aldrig fattat pennan för att skriva en teologisk debattartikel till en tidning. Den lilla grupp kyrkopolitiker som får, vill eller kan uttala sig speglar nog också ett verkligt förhållande, en ganska tyst och stor grupp förtroendevalda som följer de mera tongivande. Undersök gärna saken, fråga ett antal vanliga kyrkobesökare om vad de vet...
Nåväl, idag vill jag fråga hur det kommer sig att majoriteten av kyrkans beslutsfattare lyckas hålla så låg offentlig profil att allt som sker i kyrkan kan uppfattas som om det vore prästernas påhitt eller infall. Den osynliga kyrkan kanske borde bli ny rubrik på den kyrkliga apparaten som, en hord av kommunikatörer till trots, lyckas hålla sig så i bakgrunden, att de knappats finns i det allmänna medvetandet. Det om något är ett demokratiskt problem i den så benämnda demokratiska folkkyrkan. De lågprofilerade och nästan anonyma beslutsfattarna som dröjer i bakgrunden.
