Dop med släkt och vänner är både trevligt och upplyftande. Det betonar att det nya barnet tas emot och välkomnas. Dopet är på det sättet en gudstjänst där man betonat mottagandet, inlemmande och sammanhanget. Under pandemin har det motivet både vad gäller införandet i församlingens gemenskap och i familjekretsen försvårats. Ja, församlingens delaktighet har under många år försvagats och blivit till enstaka kyrkvärdars deltagande i dopet för att muntligt hävda att barnet är välkommet, efterlängtat och nu en del av församling och kyrka.
Dopet till syndernas förlåtelse, att gå med Jesus genom död till liv, är inslag som ljudligt verbaliseras i dopet men där man kan vara tveksam till om dessa grundanledningar till dop omfattas av föräldrar och släkt. Kyrkans tidning rapporterar idag 18/3 -21 om att en tredjedel av dopen inte blivit av. Minskningen är betydande. Förmodligen hänger det samman med att dopet som familjehögtid blivit allt starkare och större samtidigt som kyrkans tro och syn på dopet får allt mindre utrymme (bortsett från orden i dopliturgin).
Frågan kan och bör ställas: har dopet som familjeevent helt tagit över och trons perspektiv alltmer försvagats? Anledningarna till att dopen avtagit kan vara flera, men säkerligen är begränsningarna av antalet gudstjänstdeltagare en stark förklaring. Det utesluter inte att det bland de som avstår också finns en dopsyn som sammanfaller med kyrkans.
Nöddopen var ett tecken på att man tidigare mera tänkte att barnet kunde gå förlorat utan dop vid ett eventuellt dödsfall. Allt fler tycks mena att dop eller inte spelar någon roll eftersom Gud förväntas vara god och välkomna alla barn. Guds rike tillhör så att säga barnen, betonar man högt och lågt.
Nog måste väl ändå dopet betyda något? Frågan är vad i denna av sekularisering så präglade tid. Vad är det katekesen säger? Varför kallas dopet ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse?
Emedan vi, som av naturen är födda i synd, genom dopet bliva delaktiga av frälsningens nåd och därmed undfå nytt liv i Kristus.