Inga-Greta beskriver sitt barndomshem

Under kortet på Birgit stod en piedestal med antingen en aspidistra eller en liten palm - vanliga rumsväxter, då jag var barn. På österväggen intill fönstret hängde en klocka av på den tiden vanlig modell. De är eftertraktade nu för tiden och hänger i många unga, moderna hem. Överst på klockan var en träkrona med svarvade knoppar. En glasdörr visade urtavlan och kläppen, som svängde rytmiskt fram och tillbaka. Varje hel- och halvtimme slog klockan. På urtavlan fanns två hål, det ena för att skruva upp gångverket, det andra för slagverket. Till hålen passade en nyckel, som låg på botten av fodralet.

Framför det lilla östra fönstret, som hade en tunn vit trådgardin, stod en Singer symaskin. På den tiden var det mycket vanligt, att man i hemmen hade antingen en Husqvarna eller en Singer trampmaskin, som var som en möbel och inte gick att fälla ihop och ställa undan. Den var skrymmande. Underredet utgjordes av ett tungt metallstativ. Själva maskinen ovanpå var liksom infälld i ett slags träbord. Under bordet på vänstra sidan fanns en smal utdragbar låda för sytråd, spolar, nålar och kanske verktyg, som tillhörde maskinen. En stor rundad trähuv, på vilken det med stora bokstäver stod Singer, dolde själva maskindelen. Den var väl också avsedd för att det inte skulle komma damm i maskinen. Själva huven, där också maskinens namn stod med stora förgyllda bokstäver, täcktes ofta av en duk. Jag minns att mamma hade en mörkröd, fyrkantig sammetsduk med en grov, hemvirkad spets omkring.

Man hade ju inte dammsugare utan om det fanns smulor eller dylikt på golvet sopade man det, eljest tvättade man det med såpvatten. Grönsåpa var det vanligaste. I såpvatten diskade man, tvättade håret och använde för övrigt till det mesta som fordrade rengöringsmedel. Det fanns gulsåpa också - en del tyckte det var bättre. Mamma hade det också hemma i en burk, men jag vet inte, om hon gjorde skillnad på grön- och gulsåpa. Det fanns kanske någon stor matta under bordet, som väl togs ut och piskades ibland. Annars sopade man den också. Det fanns också alltid gångmattor. Det var för det mesta hemvävda trasmattor. Vävde man inte själv, kunde man klippa remsor av utslitna bomullsklänningar och förkläden och lämna bort till vävning. 

Jag minns, att man ibland granskade mattorna och kom ihåg klänningar, som man haft, som nu var som smala band. Trasmattorna tog man ut och skakade eller piskade. Fanns det plats på gården, hängde man dem till vädring en stund. Städningen försiggick på fredagar - det var alltid ordentlig städning då- men risken fanns, att andra hyresgäster hunnit före och hängt ut sina mattor. Men jag tror man tog hänsyn till att det var flera som ville vädra mattorna och därför inte lät dem hänga så länge.

Vad som stod vid väggen mot söder, minns jag inte så noga mer än en hög skänk med en liten avlång spegel. Den var omgiven av utsmyckning i trä och några knoppar. Skänken var i och för sig hög men inte spegeln som satt på tvären ovanpå. På skänken stod en del såväl prydnads- som nyttoföremål. Det jag särskilt minns stod där, var en ganska stor, rund ostkupa i glas med en stor stjärna i botten. Den använde vi inte så ofta. Förmodligen bara, då det kom ”främmande”. Även om jag stod på tå, kunde jag inte nå upp till sakerna på skänken, och ändå blev jag skuld till, att den fina ostkupan gick sönder. Skänken stod nämligen alldeles intill dörren ut till förstugan mot gatan. Dörren måste man öppna försiktigt, därför att man inte kunde öppna den helt utan att den slog i skänken. Jag minns inte, hur det egentligen gick till, men en gång slog jag upp dörren så häftigt, att den törnade mot skänken, och den vackra och för mina föräldrar så dyrbara ostkupan for i golvet. Jag minns inte, om den gick i ”tusen bitar”, eller om den föll mjukt på någon matta. Jag vill dock minnas, att glaskupan gick helt sönder, och att fatet bara blev litet sprucket. Hur som helst så var det nästan en katastrof, eftersom man inte hade så många värdefulla saker. Förmodligen fick de, då de gifte sig, skaffa det allra nödvändigaste.

Mamma berättade för mig, att då pappa hade varit och tagit ut sina sparpengar på banken hela 400: kronor, som var väldigt mycket på den tiden - för att skaffa möbler och annat till bosättningen, hade han tappat plånboken och inte fått igen den. Så det var verkligen att börja helt från början. Om de satte sig i skuld för bosättningen, vet jag inte.   Sådant frågade man bara inte sina föräldrar om.

För att återgå till möbleringen, så stod det ett fyrkantigt bord framför soffan. Det var vanligt, att man hade en plyschduk på bordet och sedan mitt på den en vit broderad duk, antingen i hardanger, engelskt broderi eller broderad i färg. Mamma var mycket duktig på att brodera men också att virka, och därför hade vi många små dukar och löpare, som prydde bord, skänk m.m. Bordet var polerat och ett s.k. spelbord. Halva skivan gick att fälla över den andra halvan och sedan vred man dem ett kvarts varv, så att bordet blev avlångt. Jag förmodar, att det var av praktiska skäl, som man hade skaffat ett sådant bord, för skulle mamma och pappa dra ut underdelen i soffan för att kunna ligga i den, måste man ha större plats i rummet. Bordet hade svarvade ben. När jag fick tänder, hade jag försökt mig på att bita i en utskjutande del på ett ben, så att det hade blivit små märken. Hade inte mamma påpekat det, när jag blev äldre, hade jag nog inte kunnat gissa mig till vad det var för märken. Stolar fanns det nog bara fyra, vill jag minnas. Ben och rygginfattning var svarvade, och sitsarna och ryggen var plyschklädda.

I det s.k. stora rummet fanns också bredvid soffan en dörr till husets enda garderob, som sträckte sig bakom hela soffväggen. Garderoben var visserligen lång men trång och smal. Vinkelrätt mot garderobsdörren tror jag att det stod en kakelugn. Jag har inget minne av hur den såg ut, men den måste ha funnits där för att värma upp rummet. Värmeledning fanns det ju inte - det var i varje fall oerhört sällsynt då. Jag kan inte minnas någon enda av våra bekanta, som inte hade kakelugn eller kamin för uppvärmning av sin lägenhet. Bakom kakelugnen fanns skorstensstocken, till vilken också en kakelugn från det mindre rummet intill anslöts, likaså köksspisen.

I det mindre rummet, som just var mindre därför att förstugan, till vilken man kom in från Kryddgränd, gjorde visst intrång i det rummet. I ”lilla rummet”, som vi kallade det, hade jag min vita spjälsäng, som kunde förlängas, d.v.s. dras ut allt eftersom jag växte. Gavlarna var mycket höga. Sidorna var också högre än på vanliga sängar, för att man inte skulle kunna klättra över. Jag minns dock ett tillfälle, då jag hamnade på golvet. Det var när jag hade mässlingen i 6-årsåldern. Jag hade hög feber, yrade och kastade och slängde mig av och an i sängen. Plötsligt hörde mamma en duns och sprang från köket in i lilla rummet. Om jag verkligen minns, när mamma lyfte upp mig, kramade om mig och lade mig tillbaka i sängen, vet jag inte. Kanske hade man berättat det så många gånger och sagt, att det kunde gått riktigt illa. Alltnog jag hade haft änglavakt, som klarade fallet från den höga barnsängen utan att skada mig.