Etiketterna är många. Själv kan jag bära klisterlappar där det står: människa, man, gotlänning, vykortssamlare, pensionär numera, broder, kusin, bilförare, cyklist, njurtransplanterad, strängnässtiftare, präst, filmälskare, läsare, kristen. Ska alla etiketter få plats tvingas man nog klistra över några stycken. Längst fram ska åsiktsetiketterna stå. Hur ska man annars veta vilka man inte håller med?
Ibland är det etiketterna som avgör vilka man kan tänka sig vara vän med. Jag har genom åren bytt ut några etiketter. Därför att jag förändrats. Nästan ingen ville veta vad som förorsakat förändringen. Men omedelbart märktes ett avståndstagande. Ryggarna blev fler och ryktena likaså. Efter det att jag intagit nya ståndpunkter blev jag, hos en liten grupp av tidigare meningsfränder, varse en påtaglig ovilja att mötas och hälsa, än mindre samtala.
Den etikett som nästan alla måste ha i vårt land är feminist. Min stilla undran är om etiketterna verkligen är viktigare än vad man tänker och gör? Namnfeminismen kan nog jämföras med namnkristendomen? Detta att nominellt tillhöra ett trossamfund vars bekännelse, tro och övertygelser man knappast delar eller rent av tydligt tar avstånd ifrån.
Det är enligt en utbredd uppfattning förmätet att säga och skriva sådant. Att påstå att det finns feminism och kristendom som mest till ytan och mindre till innehållet är värd benämningen. Det förutsätter i själva verkat att det finns något som kan kallas feminism. Eller kristendom. Och om det är så kanske man ändå borde sätta på sig ett par etiketter.
Jag har dock fått för mig att de flesta är mera intresserade av att bedöma och karaktärisera andras hållningar och egenskaper och snabbt klistra etiketter på dem. Jag vet. För det händer att även jag utvecklat en viss skicklighet i att tala om hur den eller den är. Fram med etiketterna avsedda för andra. Som om inte varje person hade nog med sina egna etiketter.
