01 mars 2024

Prästbrist

1975 prästvigdes flera hundra präster! Vi fick plats i församlingarna där vi var behövda och efterlängtade. Även då var det viss prästbrist, så pass att några fick bli AMS-präster. AMS är Arbetsmarknadsstyrelsen som i samarbete med Svenska kyrkan ordnade ett snabbspår till prästvigningen. Bristen skulle avhjälpas. Hur kom det sig att så många blev präster? Utfärdade vår Herre fler kallelser? Eller lyssnade unga människor mer och bättre? 

Att det skulle bli brist har man vetat sedan flera decennier! De är bara att följa befolknings- och ålderskurvor så blir det tydligt. Insikten har nog funnits, det som upprör är bristen på handling och åtgärder för att "mota Olle i grind"! Nu låter det som om saken plötsligt blivit akut och snabbt behöver åtgärdas. Som om det går att fixa bristen på ett ögonblick när det handlar om år av bortvändhet från sviktande kallelser... 

Redan då när jag blev präst på 1970-talet behövde Gud mänskliga hjälpredor för att kallelserna skulle gå fram. I församlingarna måste det finns vilja och förmåga att fånga upp lämpliga personer som skulle kunna axla olika uppgifter i kyrkan. Somliga kunde behöva lite extra vård och omsorger för att bli inspirerade att söka sig vidare och in i kyrkliga uppdrag.

Till in egen kallelse bidrog min uppväxt i Metodistkyrkan. Konfirmationsläsningen på Oreborg nära Furudal var en oas där tid gavs för eftertanke och begynnande egen fromhet. Hur många uppbyggliga läger och ungdomssamlingar i Metodistkyrkans ungdomsförbund gav sitt bidrag. Möten med biskop Ole Borgen hjälpte till. En i sanning fin person och pådrivande ekumen. Och hemma i Visby gav många träffar och sammankomster med åtskilliga unga präster tankeställare eftersom de blev förebilder: Kauko Terävuo, Örjan Lundqvist, Biörn Fjärstedt... Visst fungerade FKG och KGF som odlingslådor där vi kunde samtala och be os fram till mognad och andlig tillväxt. 

Min generation av präster har ibland beskyllts för att romantisera uppväxten och engagemanget i kyrkliga och frikyrkliga gymnasiströrelsen eftersom det fanns gott om präster och pastorer som ägnade oss tid och var villiga att samtala med oss i all oändlighet om existentiella och teologiska frågor. Att det betydde oändligt mycket står fast i alla fall. Idag kan man knappast ens hitta dessa organisationer på det ihåliga och ohistoriska nätet!

Nu regnar det förslag om hur dagens prästbrist, och andra bister t.ex. gällande kantorer och organister, ska kunna avhjälpas. Tanken på tältmakarpräster dyker upp igen. Här kunde en titt på Anglikanska kyrkans non-stipendiary-präster ge viss vägledning. I England har den kyrkan dessutom märkt av en stark ökning av viljan att bli präster.

Ett hoppfullt tecken är den snabba tillväxt av konfirmander som blir kvar i
församlingarna som unga ledare! Det finns en hel del att fundera över för att några av dem ska bli kvar och vilja ägna sig åt att tjäna i kyrkan. Särskilt viktigt är då inkulturationen i kyrkans liturgiska liv. En annan betydelsefull faktor är att det måste finnas präster som är beredda att ägna dess ungdomar intresse och tid: Risken är annars att de rätt vad det är tröttnar...

I en levande och vital kyrka är kallelser till tjänst i kyrkan en naturlig beståndsdel av församlingars liv. Då är det inte bara präster som kan upptäcka förmågor och fallenhet utan det kan varje kristen människa också bidra med...