Ett telefonsamtal innebar en lång diskussion om förhållandet mellan det nya mediesamhället och kristendomens krav på återhållsamhet och lågmäldhet. Samtidigt som jag skriver ner detta invänder jag själv att något sådant krav har jag aldrig hört någon nämna eller utlägga. Finns det ens? Jesus säger ju någonstans (Mt 10:27) att det vi hör viskas ska ropas ut från taken. Förmodligen är det en utsaga om förtröstan och tillit. Även när förföljelser kommer ska lärjungarna frimodigt förkunna, även från taken, det de fått höra och veta om det som är sant och riktigt.
Men lågmäldhetens anspråk finns där samtidigt. Bönerna ska ske i avskildhet och de goda gärningarna ska inte basuneras ut. Bergspredikan är riktigt tydlig. Nutidens övertygelse är annars att det gäller att väcka uppmärksamhet. Den som inte syns, väcker uppmärksamhet, hörs, överträffar andra - finns inte, sådan är bekännelsen. Dom av oss som minns saker långt innan vi föddes kommer ihåg att gärningarna diskuterades ganska flitigt under reformationstiden. Luther tänkte inte att de goda gärningarna hjälper till med nåden, frälsningen och det eviga livet. För honom var gärningarna gensvaret och utflödet efter det en människa mötts av Guds frälsande nåd. Är det så att vi närmar oss en ny gärningslära som innebär att gärningarna vi berättar om är vägen till tro?
För att berätta om allt vi, dvs kyrkan, gör behövs inte bara annonser nuförtiden. Kommunikatörer i långa rader finns till för att hjälpa andra att se på kyrkan på det sätt vi önskar den ska uppfattas: som en utförare av goda och bra gärningar. Kyrkans hjärta och kärna, evangeliet och tron, bleknar liksom bort...
Har det verkligen något att göra med kyrkans reklam och framhävande av allt gott den gör? På ett inte så avlägset sätt, tänker jag. Goda gärningar kan även idag tänkas vittna och tala för sig själva utan förstärkning och framhävande. Ska det samlas in pengar till ett gott ändamål med hjälp av ett evenemang behöver ju vetskapen om tillställningen spridas vitt omkring, annars blir det inga summor att "tala om". Men det kunde räcka med ett kort tillkännagivande så att de som deltagit vet att resultatet blev tillfredsställande.
När Svenska kyrkan anstränger sig för att hålla kvar de tveksamma bland medlemmarna räknas allt förträffligt som görs upp i långa argumentslistor. Var med, stanna kvar, för vi gör saker för barn, föräldrar, utsatta, vi finns på sjukhus, i fängelser, för äldre. Någonstans lite försiktigt nämns kanske att det firas gudstjänst. Tanken är att människor imponeras av vad kyrkan gör, inte vad den är eller dess tro. Betydelsen av att tron ger gemenskap med hela kyrkan och kyrkans Herre, att den ger mening och sammanhang, anses sällan ha någon räckvidd eller ens någon särskild betydelse, eller?
En diskussion om det vi gör om våra gärningar, kan leda vidare till alla möjliga fruktbara funderingar om hur en kyrka ska vara och hur den ska låta och om vad den ska säga... Tänk om en viss återhållsamhet att göra reklam kunde bli den bästa reklamen?
