I Sverige hälsar man med handslag. Och man hälsar på kvinnor
och män. Med samma slags hälsning. Det finns det numera statsministeriellt ord
på. Miljöpartiet fick på så sätt uppbackning från högst instans. För ett kort
ögonblick tycktes allt förklarat. Och enkelt. Liksom löst. Men så kom
eftertanken och ställde till det.
Även mitt liv har innehållit märkliga upplevelser som hör
ihop med denna vitala fråga. En gång under en längre arbetsrelaterad konflikt
vägrade en person att ta min utsträckta hand. Han gjorde med all önskvärd
tydlighet klart att en sådan sopa som den jag var kunde man aldrig ta i hand.
Det blev avmätta nickar som mera liknade huvudskakningar när vi sågs. Men om
någon väljer att inte hälsa så kan det bli lite hur som helst. Men så kan det
också vara. Att hälsa, eller inte, det är frågan.
Jag har handhälsat på muslimska kvinnor som med en elegant
svepande gest alltid lyckades få halva sin fotsida dräkt i handen så att vi
inte behövde nudda vid varandra. Ungefär som att hälsa med tjocka vantar eller
handskar. Men elegant. Och smart. Och jag har blivit hälsad med att den
hälsande lagt sin hand över hjärtat, en hälsningsgest av hjärtligt och
tillgivet slag. Japanska bugningar har också förekommit. Utan att det verkat
egendomligt eller exotiskt. Hälsingen är en symbol och är delaktig i det den
symboliserar. En relation och ett förhållningssätt.
Hur blir det på nästa kalas man deltar i? Då går det inte
att göra skillnad. Behandla efter kön. Lika för lika ska gälla. Det blir då
till att kindpussa även män. Åtminstone för de karlar som kindpussar enbart
damer. De flesta tycker jag mig ha märkt. Bra att det rensas i rabatten så att
vi får lika behandling. Ty någon åtskillnad ska inte ske utan det som duger för
kvinnor duger för män och vice versa.
Jag tycker mig även ha märkt att det i kyrkliga kretsar
kramas ganska ofta och mycket. Ibland verkar unga och fagra män hälsas mera
frekvent medelst publika omfamningar. Det blir nog till att krama även oss mera
medfarna och flintskalliga äldre herrar framgent. Eller att helt enkelt lösa risken
för olika behandling genom att sträcka ut en rak arm för att ordna till en
formellt godkänd handhälsning.
Bocka och niga kan väl inte längre förekomma. Såvida inte även
män börjar niga och kvinnor bocka. Lit nu och då. Så att inget könsmaktsmönster
infinner sig. Enklast är att dra ett streck över bocka, buga, knixa och niga.
Korrektast så. Möjligen går det an när man hälsar på stora skaror och inte har
tid eller tillfälle att gå runt och handhälsa. Men man kan ju andra varför det
alltid ska vara så bråttom. Jag tycker varje föreläsare ska handhälsa på alla
före sitt föredrag.
Tänk att symboler är så viktiga att de hindrar någon från
att bli invald i en partistyrelse. Och att måltiden som möte och symbol är så
stark att råkar det sitta någon vid bordet som borde isoleras och avskys (enligt
den allmänna meningen fastställd av ingen) så drar det skam och vanära över dem
som deltar. Till och med om de inte ens sett eller talat med varandra. Guilt by
association. Rättsligt är det inte mycket att tala om. Moraliskt räcker det
till många fördömelse- och förkastelsedomar.
Till sist kan man undra om Sverige bjudit in så många
flyktingar till demokratins förlovade land för att visa att andras kultur och
tradition är underlägsen. Mångfalden var tydligen aldrig mer än den tunnast
sociala fernissa. Att andras vanor står i strid med de alltid lika omhuldade
demokratiska värdena är lätt att säga. Svårare är att tänka över är vad som är
omistligt och vad som är förhandlingsbart. Och hur man kan leva med
värderingskrockar utan att de måste bli nationella affärer som behöver ta upp
riksdagens och regeringens tid.
Vilka värden som kolliderar i hälsningsdebatten kan man
verkligen fundera över. Ledsamt är att kvinnor blir och känner sig illa
behandlade. Men sorgligt är också att förståelsen för hur djupt kulturella
mönster och vanor kan sitta inte finns.
