Att hälsa, det är frågan

I Sverige hälsar man med handslag. Och man hälsar på kvinnor och män. Med samma slags hälsning. Det finns det numera statsministeriellt ord på. Miljöpartiet fick på så sätt uppbackning från högst instans. För ett kort ögonblick tycktes allt förklarat. Och enkelt. Liksom löst. Men så kom eftertanken och ställde till det. 

Även mitt liv har innehållit märkliga upplevelser som hör ihop med denna vitala fråga. En gång under en längre arbetsrelaterad konflikt vägrade en person att ta min utsträckta hand. Han gjorde med all önskvärd tydlighet klart att en sådan sopa som den jag var kunde man aldrig ta i hand. Det blev avmätta nickar som mera liknade huvudskakningar när vi sågs. Men om någon väljer att inte hälsa så kan det bli lite hur som helst. Men så kan det också vara. Att hälsa, eller inte, det är frågan.

Jag har handhälsat på muslimska kvinnor som med en elegant svepande gest alltid lyckades få halva sin fotsida dräkt i handen så att vi inte behövde nudda vid varandra. Ungefär som att hälsa med tjocka vantar eller handskar. Men elegant. Och smart. Och jag har blivit hälsad med att den hälsande lagt sin hand över hjärtat, en hälsningsgest av hjärtligt och tillgivet slag. Japanska bugningar har också förekommit. Utan att det verkat egendomligt eller exotiskt. Hälsingen är en symbol och är delaktig i det den symboliserar. En relation och ett förhållningssätt.

Hur blir det på nästa kalas man deltar i? Då går det inte att göra skillnad. Behandla efter kön. Lika för lika ska gälla. Det blir då till att kindpussa även män. Åtminstone för de karlar som kindpussar enbart damer. De flesta tycker jag mig ha märkt. Bra att det rensas i rabatten så att vi får lika behandling. Ty någon åtskillnad ska inte ske utan det som duger för kvinnor duger för män och vice versa.

Jag tycker mig även ha märkt att det i kyrkliga kretsar kramas ganska ofta och mycket. Ibland verkar unga och fagra män hälsas mera frekvent medelst publika omfamningar. Det blir nog till att krama även oss mera medfarna och flintskalliga äldre herrar framgent. Eller att helt enkelt lösa risken för olika behandling genom att sträcka ut en rak arm för att ordna till en formellt godkänd handhälsning.

Bocka och niga kan väl inte längre förekomma. Såvida inte även män börjar niga och kvinnor bocka. Lit nu och då. Så att inget könsmaktsmönster infinner sig. Enklast är att dra ett streck över bocka, buga, knixa och niga. Korrektast så. Möjligen går det an när man hälsar på stora skaror och inte har tid eller tillfälle att gå runt och handhälsa. Men man kan ju andra varför det alltid ska vara så bråttom. Jag tycker varje föreläsare ska handhälsa på alla före sitt föredrag.

Tänk att symboler är så viktiga att de hindrar någon från att bli invald i en partistyrelse. Och att måltiden som möte och symbol är så stark att råkar det sitta någon vid bordet som borde isoleras och avskys (enligt den allmänna meningen fastställd av ingen) så drar det skam och vanära över dem som deltar. Till och med om de inte ens sett eller talat med varandra. Guilt by association. Rättsligt är det inte mycket att tala om. Moraliskt räcker det till många fördömelse- och förkastelsedomar.

Till sist kan man undra om Sverige bjudit in så många flyktingar till demokratins förlovade land för att visa att andras kultur och tradition är underlägsen. Mångfalden var tydligen aldrig mer än den tunnast sociala fernissa. Att andras vanor står i strid med de alltid lika omhuldade demokratiska värdena är lätt att säga. Svårare är att tänka över är vad som är omistligt och vad som är förhandlingsbart. Och hur man kan leva med värderingskrockar utan att de måste bli nationella affärer som behöver ta upp riksdagens och regeringens tid.

Vilka värden som kolliderar i hälsningsdebatten kan man verkligen fundera över. Ledsamt är att kvinnor blir och känner sig illa behandlade. Men sorgligt är också att förståelsen för hur djupt kulturella mönster och vanor kan sitta inte finns.

Dessutom – lika är inte lika när vi separerar könen i de flesta sporter och idrotter, när vi har olika sanitära rum och somliga fortfarande går runt och tror att de ska bete sig chevalereskt genom att öppna dörrar, erbjuda sin kollektivtrafikssittplats eller att dra ut en stol vid middagsbord