Födelsedagsvisa

När någon fyller år, då värmer kanhända slutet av denna visa:

Därefter, därefter då är det allra bäst
då vördnadsvärd blir man, bemärkt och år har flest
Sen lugnar man sig, äter mer och njuter, är ej flink
och inser att ens visdom fyller mången hink

En åldring, så ådrad han påtar sig en väst
i kyliga dagar – gör vin med hjälp av jäst
Han sitter vid sin öppna spis och tänker på allt stort
allt lärt och bra han skrivit, sagt och fordom gjort

Så blygsam och ödmjuk är vännen just idag
som haver sin stora och fina högtidsdag
Åt denne nu en hyllning, stort beröm och minnesord
vår jubilar får fin fanfar, får högtidsord

Smått chockad, vår vän kär, det märker vi alltfort
vill slippa få höra allt sällsport stort han gjort
Men klart att han får höra att vi honom håller av
och tacksamt gläds i Herren, tryggt på nådens hav!

Går hjälpligt att sjunga till melodi: Den våren, den våren...

Han och honom kan t.ex. bytas mot hon och henne

Svenska kyrkan i Berlin fick betyda mycket för många under 2:a världskriget, det är allmänt känt. I en flyhänt skriven bok berättar historikern Johan Perwe om sin morfars betydelsefulla arbete som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen mellan 1942 och 1944.

Företrädaren, kyrkoherde Birger Forell, har arbetat länge i församlingen. Han har ett vittförgrenat nätverk som inbegriper Bekännelsekyrkan. Där förenas de som inte vill ställa kyrkan i nazismens och regimens tjänst. Bland Forells kontakter och vänner märks till exempel Martin Niemöller, Otto Dibelius och Gerhard Jacobi. Även Dietrich Bonhoeffer tillhör dem som finns med.

Birger Forell hjälper människor som behöver gömmas och fly. Han öppnar sitt hem för hemliga sammankomster. Och som legationspastor kan han via kurirpost fungera som länk till omvärlden. Han sprider viktiga informationer både till UD, kyrkliga ledare och till andra länder. Ärkebiskop Eidem tillhör dem som ständigt hålls uppdaterad, men informationen når även England via biskopen i Chichester, George Bell. Till slut blir det omöjligt för Forell att fortsätta.

Erik Perwe rekryteras med tanke på att verksamheten måste fortsätta. Redan från första början flockas människor som behöver mat, pengar, bostad. Många vars släktingar försvunnit till lägren vänder sig till den nye kyrkoherden med vädjan om hjälp. Bombprästen handlar om Erik Perwe och hans familj och om den hemliga stödverksamhet som växer till en storslagen insats.

Historien om det som skedde med hjälp av den Svenska församlingens personal i Berlin är en dramatisk berättelse om stark övertygelse och personligt mod. Inte bara Erik Perwe utan många andra gör beundransvärda insatser under stor fara. Faran representeras inte bara av nazismen utan även av de ständiga flygbombningarna som efterhand ödelägger hela grannskapet.

I Bombprästen ges en ny inblick i nazismens fasansfulla och djävulska mönster. Det är en bok om nöd och fruktan, död och förtvivlan – men framför allt handlar den om hjältemod och hopp, tro och solidaritet.

Utdrag ur min recension publicerad i Ansvar - Årsbok för kristen humanism och samhällssyn 2006.
Johan Perwe: Bombprästen. Erik Perwe på uppdrag i Berlin under andra världskriget. Carlsson 2006. 386 s.

Andra bloggar om: Perwe, Berlin, Eidem, Ärkebiskop, Nazismen, Bombprästen