Inte bara predikan utan hela det liturgiska agerandet innehåller fallgropar. En sådan är en överdriven tilltro till ordningen. Man läser innantill och tror att ordinariet innebär att man slipper förbereda sig. Det finns faktiskt en ordning att följa, men ska man göra det ska man naturligtvis veta hur och när man avser att genomföra de olika momenten i samspel med församlingen. Var ska man stå, vilka rörelser hör till? Med vilken röst?
Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.
Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.
