Högmässa i Visby domkyrka. Till största delen stängd för renovering. Men man har sparat ett kapell för gudstjänstfirarna. Man använde den i handboksförslaget synnerligen egendomliga förlåtelsebönen/syndabekännelsen där det jag har brustit står i centrum:
Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Ordet brista böjs brista, brast, brustit och har inte med att bryta eller förbrytelser att göra. Ett löfte eller en förpliktelse kan har brustit, likaså ett positivt band eller ett förhållande. Det jag har brutit skulle ha blivit mera begripligt, men ändå inte lyckat eftersom syndabekännelsens teologiska bas är att vi har syndat mot Gud till exempel genom att ha gjort något speciellt mot skapelsen eller mot våra medmänniskor.
Uttrycket jag har brustit borde ha någon slags bestämmelse för att bli meningsfullt. Förmodligen har man till varje pris velat finna alternativ till ordet syndat och då landat i det kryptiska. Här saknas dessutom minsta antydan till synden mot/bortvändheten från Gud. Vilket i längden naturligtvis ändrar människors övertygelser och suddar bort syndens realitet. Frontförkortning kallas det!
