Släpp processionerna loss - det är vår

Redan på 1950-talet tog min far mig med för att lyssna demonstrationståget den 1 maj. Tågen lät annorlunda. Trots att han var folkpartist kände han de flesta i tågen. Man nickade belevat till varandra. Trampet av fötter lät på ett speciellt sätt. Inte som soldaternas marschkängor. Mjukare, men rytmiskt. På den tiden gick demonstranterna ofta i takt. Talkörerna var knappt hörbara. Fanor och banderoller snärtade i vinden. Gotlänningarna var inte kända för storvulna fastlandsgester. Annat är det nu. Med brist på takt.

Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.

Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.

Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?

Kyrkans processioner är i jämförelse stillsamma vandringar mot hägrande mål. Från mörkret i väster stiga vi mot ljuset i öster. Ett folk på vandring. Pilgrimsvandring. Till det himmelska Jerusalem ställs färden. Men först ska himmelrikets måltid firas redan här. Sedan bryter församlingen upp. En sjungande skara följer sin Herre och mästare. Ut i världen. Även den kristna kyrkan kan ställa adekvatat krav på politiker, på stat och kommun. Ännu bättre skulle det gå om inte stat och kommun leddes av kyrkpartierna, av samma politiska organisationer som har all makt i kyrkan. (Bortsett från ett visst, möjligen begränsat, inflytande från kyrkans Herre?)

Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!