Pastor omvände sig - blev humanist

Tomas von Martens återger på sin blogg en artikel ur Humanisten. Den är skriven av Jan-Ove Olsson, konvertit från Missionsförbundet (pastor) och Svenska kyrkan (diakoniassistent) till Humanisterna. Fd pastor Olsson vänder sig nu mot sin bakgrund och sitt förflutna:

Då gick det inte att tro på de sagor jag lärt mig skulle vara sanna: att det fanns en Gud som begärde vår underkastelse och vårt krypande inför en vitklädd förmedlare av Hans nåd. Tron blev snarare en pajaskonst än det allvarliga steg av överlåtelse Skrifterna föreskrev.På något sätt har jag mognat till att överlåta mina beslut åt tanken. Hjärtat i all ära, men utan tankens klarhet mognar man inte som människa, en som också är redo att hjälpa andra på vägen genom livet.

Min kommentar: Vilken kristen tro hamnade Jan-Ove Olsson i? Under mina många år i kristna sammanhang har jag inte själv träffat på en förkunnelse eller undervisning som talat om underkastelse, som begärt något "krypande". Att böja sig under Guds vilja gör man av ödmjukhet och man ber t ex med Psaltarpsalmen 25 om att få ledning, hjälp och förlåtelse. Tron som pajaskonst är inte jag bekant med. Och trosrörelser där man sätter förnuftet på undantag lär väl ändå tillhöra det sällsynta slaget?!

Att kunna tro på livet självt och det vi upplever med våra sinnen är fullt tillräckligt. Vi behöver inte förhålla oss till någon högre makt som vi inte vet något om.

Låt oss istället avslöja de människor som utnyttjat föreställningen om ett ”högsta väsen” och i detta väsens namn tjänat sitt uppehälle och skrämt andra till tystnad och underkastelse!

Min kommentar: All respekt för Olssons övertygelse och nya klarsyn. Sinnesförnimmelse och erfarenhet behövs. Trons människor brukar för sin del hänvisa till sina erfarenhet och upplevelser, tydliga sinnesförnimmelser, av Gud. Man kan klara sig utan - men för många av oss är det inte så dumt att ha ett sådant stöd i livet. Att skrämma till underkastelse och tystnad är inte kyrkans och den kristna trons metod. Att det i historien funnits sådana inslag ska vi självklart erkänna. Sådana tillkortakommanden är bara till skada. Men ordens hätskhet kanske är ett svar på tal. Somliga kristna ska prompt triumfera med berättelser om ateistiska humanister som blivit kristna.

Att det under senare delen av 1900-talet skulle ha förekommit förtryck och skrämsel i svensk kristen och kyrklig kontext gör mig konfunderad och alldeles perplex. Enstaka fanatiker kan ingen rörelse helt svära sig fri ifrån - men det antyder inte texten. Här ska man avslöja dem som utnyttjat föreställningen (ska väl utläsas som låtsasövertygelsen eller som något påhittat). Varför denna bittra och hätska anklagelse? Hur stor besvikelse ligger inte dolda mellan dessa den nye humanistens meningar. Handlar det om den före detta pastorn själv? Eftertankens kranka självinsikt? Eller gäller det andra? Vilka? När? Var?

Vad är uppmärksamheten värd?

Dagens nyhet på klimatområdet handlar om ett förslag att producera träkol med mobila förbränningsanläggningar. Lars Hylander, docent i miljöanalys vid Uppsala universitet, vill göra träkol direkt på avverkningsplatser, utan att det som förbränns fattar eld, för att sedan gräva ner träkolet. Denna nya teknik ska användas för att begränsa växthuseffekten. Den sägs kunna öka markens bördighet och tillvarata förbränningsgaser för att göra bränsle...

Samtidigt... SLU-kampanjen om Koldioxidens vänner och dessa påhittade aktörers bristande faktaunderlag har tidigare uppmärksammats. Intresserade kan till exempel besöka stimulansbloggen. Där framgår att kampanjen också innebär stora banners i tunnelbanan (Resumé).

När kampanjen drog igång kom ytterligare en stimulerande kritisk kommentar. Och på Arbetarens klimatblogg återges kommentarer av professor Bengt Kriström. Han reagerar på kampanjens bild av att den som ifrågasätter rådande klimatförändringsteorier skulle vara inskränkt och korkad.

Kvar står ändå den etiska frågan om man kan hitta på fiender som man sedan tvålar till. Detta är en egendomlig undanflykt eftersom de verkliga måltavlorna helt klarar sig undan, eller hur?! Men dem (oljeindustri, kolproducenter, bilföretag etc) vågar man naturligtvis inte ges sig på. Kanske med tanke på deras resurser att möta kampanjen med egna. Kanske fruktar SLU också deras jurister?

Vad är sanning, undrar man efter en sådan kampanj. Tänk om annan polemik också handlar om påhittade fiender för att väcka sympati för den egna saken och ståndpunkten? Tilltron till idéannonsering har blivit en gnutta mindre efter denna kampanj.

Tänk om annonskampanjen därtill leder till sympati för Koldioxidens påhittade vänner? Risken kanske inte är överhängande - men SLU:s metod är så tveksam att effekten inte helt kan uteslutas. Och vad har man i så fall vunnit? Ett skamfilat rykte? En liten stund i uppmärksamhetens centrum? Är det verkligen värt det?

Andra bloggar om: SLU, Annons, Kampanj, Lars Hylander, Miljö, Växthuseffekten