Dagens dikt

Från trosviss:

Barnkören
Mitt i en mening
hämtades luften från
väntrummet nära näsan.
Någon drog i strumpor som
kärvänligt kliade sig
mot benen.
Vinkning mot tredje bänk
familjens plats
och storögon på de äldsta,
solisterna.
Spänningen tog osynliga grepp.
Grottgäspning
bände loss fingrar.

När pauserna tog igen sig
sjöng barnkören Gloria.
I mellanrum med stämmor.

Sångens röster sotar utan en aning
igenslammade kanaler.
Ögon fylls av samband
när allt är
som ska vara…
Förunderligt värmd.

Att sitta sig till stillhet

Öva sin känslighet för det som ligger bortom sinnenas vanliga perception - är det möjligt? Ska man tro många olika andliga traditioners övningar så är det inte bara möjligt utan nödvändigt. Ett värn mot att världen ockuperar sinnena. Omvärlden så som den ter sig vid första ögonkastet är inte omedelbart fattbar den heller. Vi behöver förförståelse, begrepp och mönster såväl som perspektiv. Till trons förförståelse är att allt finns till genom Gud och i Gud. Men världens och egen ondska skulle ju då "smitta" och på något sätt upphäva Guds godhet. Ändå tröstar det att föreställa sig Gud som omslutande allt. Det kans säkert vara så utan att allt har Gud som svar. Ondskefrågan brukar ju teologin parera genom att hänvisa till den fria viljans förmåga till att göra ont och fördärva det goda. För min egen del behöver jag öva att bli stilla. Allt rusar bara på. Att bara sitta sig till stillhet och återvinna andningens frigörande verkan öppnar inre slussar. Tanken får frihet från allt tyckande för en stund. Värdeomdömen sjunker undan. Och närvaron uppfyller mig. Tacksamhet. Kontemplation, objektslös meditation eller bön? Javisst.

Om Svenska kyrkan inte vårdar sig om detta arv blir den snart hemlös. Den drabbas av föreställningar om att vi förfogar över arvet. Att vi kan lägga till och dra ifrån det som passar oss eller en nödtorftig majoritet. Tidsandan är en trolös kamrat. Den öser inte ur de källor av levande vatten som vi från första början erbjudits.

Inre sekularisering lever av att våra egna behov, ibland förklädda till omsorg om andra, avgör vad som går an. Vi uttrycker oss själva, allt mer glömska om lyssnadets, lärandets, efterföljelsens och övningens väg. Pilgrimsvandringens led är inte utstakad av oss.