I Nerikes Allehanda fick min artikel i Svenska dagbladet om det politiska partiväsendet i kyrkan en liten lokal eftersläng. Ledarskribenten Lars Ströman skrev ett inlägg (som inte finns på nätet) den 15/11. Här mitt svar. Blir det tjatigt får läsaren tänka på att ingen ännu har tagit upp den kastade handsken om konsekvensfrågan: kan politiska partier stå bakom kristendomen enbart i kyrkan och samtidigt inte göra det i kommunal- och rikspolitiken? Ja är inte längre ja utan möjligen nej?
Publicerad den 22/11 i Nerikes Allehanda under tidningens rubrik: Politiska partier är inte trovärdiga i kyrkan
Låter sig de politiska partierna styras av Gud, undrar Lars Ströman. Han ställer frågan med hjälp av en rubrik i Svenska dagbladet över min artikel om partipolitiken i Svenska kyrkan. Han menar att detta att ledas av Gud inte är särskilt aktuellt för partier eller ibland inte ens för präster.
Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier passar bra i sammanhanget, menar Lars Ströman. Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?
Problemet jag pekat ut är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?
Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.
Vi väljare kräver i alla andra sammanhang att partierna agerar konsekvent och logiskt. Att de är pålitliga och trovärdiga. Maud Olofsson partiledare i Centerpartiet gjorde i Ekots lördagsintervju (10/11) ingen hemlighet av hur man agerar i kyrkan. Centerpartiet ska för sin del ”påverka att Svenska kyrkan också viger människor i samkönade äktenskap”. Maud Olofsson bekräftar därmed ju att partierna använder kyrkan för egna politiska mål och syften.
Denna påverkan består i utövande av makt. Centerpartiet har 41 ledamöter av kyrkomötets 251. Moderata samlingspartiet har 45 och Arbetarepartiet Socialdemokraterna 75. Tillsammans har de politiska partierna total kontroll över kyrkan. Alla tre partierna har en bestämd uppfattning i frågan som ska ”påverka” kyrkan. Tror någon att Svenska kyrkan, i en viktig fråga, oavsett vilken, skulle tillåtas fatta beslut utifrån alldeles egna och icke partipolitiska utgångspunkter?
Mina invändningar: partierna står inte bakom det man beslutar i kyrkan. Och partierna använder kyrkan, när det passar dem, för sina politiska syften och förslag. Det är otidsenligt och helt orimligt!
Andra bloggar om: Politik i kyrkan, Partipolitik, Kyrkomötet, Maud Olofsson, Centerpartiet
