Inga-Greta om sin morfar och järnvägen

I morfars banvaktsstuga i Bjärges (som ligger i Vänge socken) gick det mycket livligt till, efter vad mamma har berättat. Att det var trångt i deras enda rum - visserligen stort - det kan man ju förstå. Värst var det tydligen på kvällarna, då alla var inomhus. Ibland klädde någon av bröderna ut sig, de var fem stycken, tre äldre och två yngre (tvillingar) än mamma. De tog lakan på sig för att skrämmas, och hade de då också lyckats släcka fotogenlampan, utbröt rena kalabaliken. Man kan förstå vilket liv, då alla skrek och sprang omkring. De tre systrarna, en äldre och två yngre än mamma var i sig själva lugna men blev förstås uppskärrade. Så gick det förstås inte till varje kväll, men man förstår, att det var ett bestyr för föräldrarna, innan alla kommit i säng. För att få sängplatser åt alla, fick barnen ligga ”skavfötters”, d.v.s. man låg åtminstone två i varje säng med huvudena åt olika håll. Sängarna var naturligtvis inte så långa, att man inte kände av varandra. Förmodligen gick väl benen ”om lott”, och det var frestande att sparka varandra. Det kunde inte vara lätt att somna under sådana omständigheter.

Att det inte fanns el, utan man hade förmodligen fotogenlampa, att det inte fanns vatten indraget i stugan, utan man måste hämta det från en brunn eller i bästa fall pump, att det inte fanns värmeledning, utan man måste elda brasa i kakelugnen och vedspisen, att det inte fanns särskild tvättstuga, utan man kanske måste tvätta och koka sina lakan utomhus, och att det saknades mycket, mycket mera av bekvämlighet, som vi numera tar för normalstandard, måste ha varit oerhört slitsamt för modern, på vilket allt hemarbete föll då för tiden. Mellan de äldsta och yngsta barnen var en åldersskillnad på omkring l4 år.(l879-l893)

Som jag förut skrivit, så kunde familjen åka gratis på tåg, tack vare att morfar var anställd vid järnvägen. Mamma och hennes syskon tog chansen att åka till stan ibland - hur skulle man annars komma dit?  Bilar visste man knappast, vad det var. Häst och vagn hade väl i regel bara bönder och godsägare. Mamma berättade, att hon ibland åkte in till Visby och hälsade på moster Mina. Om det verkligen var hennes riktiga moster, vet jag inte. Jag tror det knappast, eftersom jag aldrig hörde morfar tala om Mina som syster till min mormor. Förr var det mycket vanligt, att man kallade äldre kvinnor för ”moster”, oavsett om det var så eller inte eller inte ens släkt.

Mamma berättade, hur hon under färden i den skramlande och vinglande kupén och efter uppehåll vid stationerna, längre eller kortare stund, beroende på inte bara, hur många som skulle stiga på eller av, utan också om det var någon nyhet att berätta vid stationen eller om lokföraren eller konduktören var törstig och ville ha ett glas vatten, som man hämtade åt honom.  Fast i regel fanns det på väggen i kupéerna en ställning med vattenkaraff och glas, som man kunde använda. Jag minns ännu, när jag var liten, hur det klirrade om vattenkaraffen och glaset, när tåget skakade fram på järnvägsspåret. Det kunde hända, att någon vid stationen hade eller hade haft födelsedag och ville bjuda tågpersonalen på kaffe och tårta. Då blev det alltid ett längre uppehåll. Alltnog efter mycket om och men stannade tåget vid stationen i Visby utanför Söderport.

När mamma väl var framme hade hon att knalla längs Adelsgatan med dess affärer, hästskjutsar och springpojkar, som inte hade bråttom och inte gjorde skäl för namnet. När jag själv var liten hade springpojkarna fått cyklar, men under min mormors barndom fick de väl bära eller hade någon kärra att dra varorna på. När hon kommit en bit ner på Adelsgatan till hörnet av Berggränd vek hon av där, gick in på gården till vänster och uppför en trappa. I regel var det väl också en kort yttertrappa och sedan en ordentlig ytterdörr, innan man kom in i huset. Moster Mina, som bodde i hörnhuset mot Adelsgatan, hade utsikt såväl mot Adelsgatan som mot Berggränd. Hennes man, förnamnet har jag glömt och kan inte få upplysning via gravsten, som nu är borta, hette Lundgren och var sjökapten. Han var sällan hemma, för han seglade på de ”stora haven”. Men hos moster Mina vankades det mycket god mat men också små saker, innan hemfärden till Bjärges. Jag minns moster Mina i hennes lägenhet vid Berggränd, men också sedan då hon blev så förvirrad, att hon inte kunde ta vara på sig själv. Man ordnade då, så att hon lades in på Fristad ovanför hamnen. Jag kan ännu minnas, hur beklämmande jag tyckte det var, att hon skulle ligga i en stor sal bland andra åldringar. Där var säkert en 8 - 10 stycken mer eller mindre skröpliga och förvirrade.

Utom sina syskon i hemmet i Vänge hade mamma en halvbror, som hette Gunnar Norrby. Han var född l873 och förmodligen, innan mormor hade träffat min morfar. På något sätt var han släkt med den musikbegåvade släkten, som vi hörde talas om, då vi var vuxna. Jag tror inte min mamma visste så mycket om Gunnar eller ens kände honom, förrän hon flyttat till Visby. När vet jag inte. Alltnog jag har ganska tidiga minnen av morbror Gunnar, som var kontorschef hos någon grosshandlare i Visby. Han var mycket musikalisk och sjöng bland annat med i Allmänna sången. Han gifte sig med Sara och fick fyra barn. Tyvärr dog han i 45-årsåldern i njurlidande enligt kyrkböckerna. Det fanns inte dialys på den tiden, och de som hade allvarliga njurlidanden var dödsdömda.

Jag kallade denna halvmorbror för morbror Gunnar, men hans fru däremot kallade jag för tant Sara. När morbror Gunnar dog stod tant Sara ensam med fyra små barn. Med vad jag förstår var hon mycket driftig. Hon övertog ett konditori och drev det i många år, tills de båda flickorna Gull och Inga-Greta gått ut flickskolan och pojkarna tror jag också hade slutat sin skolgång. Hon sålde sitt konditori, Norrbys konditori, som av efterträdarna Lundqvist kom att kallas för Lunkans konditori. Tant Sara flyttade till Stockholm och vi uppehöll viss kontakt med såväl henne som de båda flickorna. Inga-Greta, som var några år äldre än jag, hade jag god kontakt med även sedan hon gift sig. Hennes barn däremot, har vi aldrig haft förbindelse med, men enligt Inga-Greta hade en av sönerna också njurbesvär liksom någon av hennes bröder.

Morfar blev änkeman, som jag tidigare angivit, redan l9l4 i januari, samma år jag föddes. Så länge mitt ”komihåg” sträcker sig bakåt bodde han utanför Österport i en tvårumslägenhet i ett hus som tillhörde trädgårdsmästare Bittner. I nedervåningen bodde familjen Bittner själva. Bakom huset fanns en trädgård och ett växthus. Hos morfar bodde tant Mia, Mia eller Maria Isberg, som hade en vuxen son, som var utflugen redan innan tant Mia kom till morfar. Jag reflekterade aldrig på morfars och tant Mias inbördes förhållande. Det var så vanligt då för tiden att man hade anställda i hemmet för hushållsarbete. Och fanns det plats så bodde de där också, så jag antog väl, att det var morfars hushållerska, vilket det kanske också var. Ordet sambo fanns inte, och det kanske man inte heller kan kalla dem efter nutida begrepp. Jag kan aldrig minnas t.ex. att de följdes åt till kyrkan. Jag tror förresten, att hon tillhörde något annat samfund men är ej helt säker. Alltnog jag tyckte att tant Mia på något sätt var medlem i familjen - vi firade ju jul tillsamman liksom alla årsdagar.

Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ. Morbror Arvid efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett fosterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla.

Inga-Greta om sin mor Agnes

Så här skrev mamma Inga-Greta om sin mor Agnes...:

"Egentligen skulle jag väl ha berättat om mina föräldrar redan i början av mina minnes anteckningar. Men då jag började skriva om min födelse och mitt barndomshem, gav det ena det andra.

Min mamma, vars flicknamn var Samuelsson, som framgår i början av anteckningarna, var född den 30 juli l887 och hade i dopet fått namnet Agnes Selinda Ottilia. Agnes kände vi flera som hette, men de två andra namnen var nog inte så vanliga. I den Samuelssonska familjen fanns 9 barn, som nådde vuxen ålder. Tre hade dött som spädbarn, kanske något i samband med födelsen.

Min mammas mor hette Ida Kristina och hade som ung kommit till Gotland från Kristdala i Kalmar län - kanske som betplockerska. Det var inte ovanligt att smålandsflickor kom hit för att hjälpa till på betfälten och förtjäna en slant, så att de kunde försörja sig.

Mormor var född l85l, och det var förmodligen i slutet av 60-talet eller början av l870-talet, som hon kom hit. Här träffade hon Anders August Samuelsson, född l856, från Ryssby i Småland, vilken så småningom skulle bli min morfar. Mormor dog redan i januari l9l4, så jag fick aldrig träffa henne. Morfar levde till l930, och honom minns jag mycket väl. Enligt mamma kom han till Gotland, då järnvägen byggdes, nämligen på l870-talet. Om han tillika med många andra kom hit som banarbetare, vet jag inte, men det är troligt. Mina morföräldrar gifte sig den l7 november l878 troligen i Vänge.

Vad jag sedan av mamma hört berättas är, att morfar var banvakt/stins vid järnvägsstationen i Bjärges. Familjen med sina nio barn bodde i en liten banvaktsstuga intill Bjärges station nere i samhället. Bjärges ligger i Vänge socken c:a 3 mil från Visby. Det var långt på den tiden, men bodde man som familjen Samuelsson intill järnvägsstationen och dessutom fick åka gratis tåg, så var det inte någon svårighet att komma till stan. Skolan däremot låg vid Vänge kyrka, och skolbarnen hade att gå flera km i ur och skur. Det var nog inte så roligt alla gånger på vintern att gå till skolan, kanske innan vägen hade hunnit plogas och i ganska långa kjolar, som flickorna hade. Mamma berättade, att kjolkanten ibland frös till is, som skavde på benen rakt igenom de tjocka hemstickade strumporna. Och man kan tänka, hur vått och besvärligt det måtte varit i skolan, då isen på kjolkanten tinade och rann längs benen ner i kängorna.

Mamma har också berättat, att det inte var ovanligt, att flickorna vår och höst, då de gick till skolan stickade på en ”sticksöm”. Det var väl oftast strumpor eller sockar man stickade. Jag tror inte att barnen Samuelsson åtminstone inte vintertid hade köpstrumpor. När jag var liten, kunde man köpa strumpor, men det var också vanligt, att mamma stickade tjocka varma strumpor att ha på vintern. Det kunde inte vara lätt att hantera fem tunna strumpstickor, då man gick, och dessutom troligen ha sina bröder och andra skolpojkar rännande omkring sig.

Mamma konfirmerades i Vänge kyrka av prosten Kahl, vars dotter Ingeborg hon var jämngammal med, gick i samma klass som. De konfirmerades också samtidigt. Ingeborg Kahl gifte sig sedermera i Visby och fick efternamnet Krysell. Hon hade fått lära sig spela piano och blev min spellärarinna någon tid. Jag vantrivdes med dessa pianolektioner, eftersom jag hade min speltid under frukostrasten. Fru Krysell var inte alltid uppstigen så dags utan instruerade mig från sängen i rummet intill.  För utom att ge pianolektioner spelade hon på kvällarna på en biograf (det var kanske därför hon var så trött på förmiddagarna).

I min barndom fanns inte ljudfilm, utan man gav stumfilmer med taltexter på filmduken. Troligen för att det inte skulle vara så tyst i biograflokalen (man hörde förstås surret från filmapparaten), så spelade en pianist hela tiden och skulle med sin musik illustrera något av stämningen i filmen. Vid naturbilder t.ex. spelades stillsam musik, om det inte var ett vattenfall som visades. Man försökte med drillar på tangenterna framställa fågelkvitter, och vid bråk och buller hamrades det på mycket starkt på nedre delen av klaviaturet. Det var nog ganska jobbigt, att kväll efter kväll sitta vid pianot, följa med i filmen för att få fram rätt musik till rätt bilder. Det var som sagt nog inte så underligt, att min spellärarinna var trött långt in på förmiddagen. Men jag förlorade intresset för att lära mig spela piano".