08 maj 2020

Inga-Greta om sin mor Agnes



Så här skrev mamma Inga-Greta om sin mor Agnes...:
"Egentligen skulle jag väl ha berättat om mina föräldrar redan i början av mina minnes anteckningar. Men då jag började skriva om min födelse och mitt barndomshem, gav det ena det andra.

Min mamma, vars flicknamn var Samuelsson, som framgår i början av anteckningarna, var född den 30 juli l887 och hade i dopet fått namnet Agnes Selinda Ottilia. Agnes kände vi flera som hette, men de två andra namnen var nog inte så vanliga. I den Samuelssonska familjen fanns 9 barn, som nådde vuxen ålder. Tre hade dött som spädbarn, kanske något i samband med födelsen.

Min mammas mor hette Ida Kristina och hade som ung kommit till Gotland från Kristdala i Kalmar län - kanske som betplockerska. Det var inte ovanligt att smålandsflickor kom hit för att hjälpa till på betfälten och förtjäna en slant, så att de kunde försörja sig.

Mormor var född l85l, och det var förmodligen i slutet av 60-talet eller början av l870-talet, som hon kom hit. Här träffade hon Anders August Samuelsson, född l856, från Ryssby i Småland, vilken så småningom skulle bli min morfar. Mormor dog redan i januari l9l4, så jag fick aldrig träffa henne. Morfar levde till l930, och honom minns jag mycket väl. Enligt mamma kom han till Gotland, då järnvägen byggdes, nämligen på l870-talet. Om han tillika med många andra kom hit som banarbetare, vet jag inte, men det är troligt. Mina morföräldrar gifte sig den l7 november l878 troligen i Vänge.

Vad jag sedan av mamma hört berättas är, att morfar var banvakt/stins vid järnvägsstationen i Bjärges. Familjen med sina nio barn bodde i en liten banvaktsstuga intill Bjärges station nere i samhället. Bjärges ligger i Vänge socken c:a 3 mil från Visby. Det var långt på den tiden, men bodde man som familjen Samuelsson intill järnvägsstationen och dessutom fick åka gratis tåg, så var det inte någon svårighet att komma till stan. Skolan däremot låg vid Vänge kyrka, och skolbarnen hade att gå flera km i ur och skur. Det var nog inte så roligt alla gånger på vintern att gå till skolan, kanske innan vägen hade hunnit plogas och i ganska långa kjolar, som flickorna hade. Mamma berättade, att kjolkanten ibland frös till is, som skavde på benen rakt igenom de tjocka hemstickade strumporna. Och man kan tänka, hur vått och besvärligt det måtte varit i skolan, då isen på kjolkanten tinade och rann längs benen ner i kängorna.

Mamma har också berättat, att det inte var ovanligt, att flickorna vår och höst, då de gick till skolan stickade på en ”sticksöm”. Det var väl oftast strumpor eller sockar man stickade. Jag tror inte att barnen Samuelsson åtminstone inte vintertid hade köpstrumpor. När jag var liten, kunde man köpa strumpor, men det var också vanligt, att mamma stickade tjocka varma strumpor att ha på vintern. Det kunde inte vara lätt att hantera fem tunna strumpstickor, då man gick, och dessutom troligen ha sina bröder och andra skolpojkar rännande omkring sig.

Mamma konfirmerades i Vänge kyrka av prosten Kahl, vars dotter Ingeborg hon var jämngammal med, gick i samma klass som. De konfirmerades också samtidigt. Ingeborg Kahl gifte sig sedermera i Visby och fick efternamnet Krysell. Hon hade fått lära sig spela piano och blev min spellärarinna någon tid. Jag vantrivdes med dessa pianolektioner, eftersom jag hade min speltid under frukostrasten. Fru Krysell var inte alltid uppstigen så dags utan instruerade mig från sängen i rummet intill.  För utom att ge pianolektioner spelade hon på kvällarna på en biograf (det var kanske därför hon var så trött på förmiddagarna).

I min barndom fanns inte ljudfilm, utan man gav stumfilmer med taltexter på filmduken. Troligen för att det inte skulle vara så tyst i biograflokalen (man hörde förstås surret från filmapparaten), så spelade en pianist hela tiden och skulle med sin musik illustrera något av stämningen i filmen. Vid naturbilder t.ex. spelades stillsam musik, om det inte var ett vattenfall som visades. Man försökte med drillar på tangenterna framställa fågelkvitter, och vid bråk och buller hamrades det på mycket starkt på nedre delen av klaviaturet. Det var nog ganska jobbigt, att kväll efter kväll sitta vid pianot, följa med i filmen för att få fram rätt musik till rätt bilder. Det var som sagt nog inte så underligt, att min spellärarinna var trött långt in på förmiddagen. Men jag förlorade intresset för att lära mig spela piano".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar