På gräset satt kyrkonämnden en senvår. Den hade nyss firat gudstjänst i Taizé med 3000 ungdomar. Kyrkonämnden var på visions- och inspirationsresa. Bussresan ner genom Europa hade svetsat samman personerna en del. Man umgicks över partigränser och lärde känna andra förtroendevalda. Man hade tid för annat än kyrkopolitik. Ovant men riktigt fint!

Vilken är Svenska kyrkan uppgift? Vad skall församlingar syssla med om man läser kyrkoordningen? Diskussionen böljade. Grupparbetena med dessa frågor som man brottats intensivt med under bussresan fortsatte i Taizé. Halvliggande i gräset skulle vi fundera över gudstjänsten därhemma. Till övningen hörde några olika röster. Det skulle fungera som verkliga personers tänkbara invändningar och vi skulle reflektera utifrån deras synpunkter på gudstjänsten.

Där fanns den besvikna unga människan som inte tyckte sig få plats. Någon ville få medverka och påverka men erbjöds inget utrymme. Där fanns den som saknade den omgivande världen. En röst var positiv. Personen hade hört att många tyckte att gudstjänsten var så gammalmodig och uteslutande – men det höll hon inte med om. Den som var positiv fick vara det genom att ta avstånd från någon annans kritik.

Sittande i gräset nästan hukade jag inför ifrågasättandet av gudstjänsten – tills jag bestämde mig för att testa frågorna mot gudstjänsten i Taizé. Den är internationell och världen får plats genom att olika språk talas eller genom att men ber för det som sker i världen. Visserligen har vi bara något litet inslag på grekiska eller latin i gudstjänsten men för övrigt är det ju likadant hemma. Genom bönen för världen finns den med.

Ungdomen har verkligen plats i Taizé, men inte nödvändigtvis genom att deras musik (hur nu ungdomars musik egentligen är) spelas eller att de gör något annat än det gudstjänsten vanligtvis innehåller. Några barn vandrar fram och några ungdomar läser texter och sjunger, man tänder ljus – men det är inte helt olikt gudstjänsten hemma. Det slog mig att det som lockar är förmodligen att ungdomar bjuds att dela brödernas gudstjänst.

I Taizé erbjuds människor inte att hitta på nya lockande gudstjänsinslag, man kommer inte för att bygga om gudstjänsten, för att hitta på något nytt, något lockande – utan för att se Jesus, för att be och sjunga lovsång. Om det är gammaldags eller uteslutande beror ganska mycket på den som kommer, hur förväntningarna ser ut. I Taizé medverkar många i olika givna uppgifterna. Till exempel genom att bära skyltar som det står silence på. Det kanske vi skulle pröva så att andakten verkligen fick utrymme även innan gudstjänsten börjar?

Nu rätade jag på ryggen. Det var ingen mening med att sitta där i Taizé och huka för att det fanns kritiska röster hemma i Sverige. Kritken mot gudstjänsten hemma kunde lika gärna handla om Taizé. Så mycket är gemensamt – så kritiken springer troligen mest ur frustrationen över andra saker.

Det är fortfarande flest äldre människor som firar våra gudstjänster och vi står vilsna inför hur de medelålder och de unga ska inbjudas och lyckas komma med. Trots alla anställda är vi så förhållandevis få i alltför många församlingar. Vi ska ge utrymme åt alla möjliga grupper och tillgodose många intressen, och vi ska handla diakonalt och hålla apparaten igång... Känslan av kräftgång kan bli förlamande. Då behöver vi förstås ett hoppets tecken, vi behöver Taizé.

Taizé (http://www.taize.fr/sv) erbjuder en helt annan upplevelse – under några dagar eller en vecka lever man nära varandra och mycket enkelt. Där möter man människor från hela världen. De sitter bredvid Dig vid maten eller tätt intill under bönen på golvet. Man delar varandras villkor och man är inte hemma. Man kommer dit och får verkligheten hemma på avstånd. Be, samtala, sova och äta. Där är ingen televison, knappast några datorer och inga sportevenemang tar all uppmärksamhet. Familjen, skolan och arbetet har man åtminstone fysiskt lämnat kvar hemma...

Gudstjänsterna bygger på en fromhet nära marken. Man sitter med varandra och de dagliga bönerna är så enkla att ordningen inte behöver förklaras. Det är lovsång, förbön, textläsning, tystnad och bön och ännu mera sång. Den egna rösten behövs trots att man sitter i ett hav av människor.

Bibelförklaringar och gruppsamtal fyller också dagarna vid sidan om gudstjänsterna. Ungdomarna vill ha det. Därför reste man dit. Där tas de på allvar och möts med respekt. Men det bygger också på att de unga går in under gemensamma regler för att det skall fungera.

När de unga återvänder hem slår de huvudet i situationen där. Var är de 3-4000 andra ungdomarna? Var är stämningen under lovsången? Var är gemenskapen, inspirationen. Är kärleken, är Gud verkligen här?

Broder Matthew (en av de bröder som är Sverige för att förbereda ett nationellt Taizémöte i Stockholm 3-6/5) predikade i söndags i Olaus Petri kyrka. För första gången hade han stigit upp i en predikstol. Han sa att kärlek är något annat än en känsla eller en upplevelse. Det betyder att sträva efter att finna hjärtat i Jesu liv, att längta efter att bli som han.

Bortom bristerna i våra hemmagudstjänster kan vi upptäcka Guds rike. Fastnar vi i kritiken blir kvar på ytan. Vi når inte in eller fram. I, genom och bortom det enklaste kommer Gud oss till mötes. I den vanligaste av gudstjänster andas Anden. För ett kort litet ögonblick anas himmelriket och det heliga. Vi vet ju att det finns. Vi har varit i Taizé… och vi har firat gudstjänst hemma i vår egen kyrka!