Inspiration har med Anden att göra, det hörs på ordet. Även för de som inte bryr sig om kyrka och tro är inspiration ett viktigt ord som då mer handlar om att få en ingivelse, en trängande vilja, att göra något speciellt. Varifrån inspirationen kommer blir sällan utrett. Inspirerade blir de flesta av oss och Anden har nog någonstans sitt finger med i spelet.
Denna morgon fick jag plötsligt lust att skriva något som har med mat och matinköp att göra. Upprinnelsen var en artikel i Svenska Dagbladet av Karin Thunberg: "Får man vara Ointresserad av mat?" Hon har en förmåga att berätta och skriva så det blir engagerande och ofta inspirerande. Hon skriver t.ex. om makaroner och falukorv. "Någon gång måste den ha kommit in som ett hisnande tillbehör: den röda flaskan med ketchup. Jag minns inte ens när eller var, kanske var det först i mitt eget vuxenhushåll. Men jag minns känslan av att smaksätta grå vardag med något rött och främmande".
En stund därefter fick jag mig berättat av Margareta (min fru) om en erfarenhet dagen innan vid en delikatessdisk i en affär. Där stod en man och samtalade med expediten. Å så vill jag ha en bit av den där skinkan. Han övervägde en stund. Min fru vill nog ha aioli, så det tar jag en liten burk av. Han fortsatte att komma på än det ena än det andra som han behövde och ville ha. Till sist vände han sig om och sa: nu får jag nog sluta så det blir något kvar till dig...
Det tag lite tid innan det blev Maggans tur. När hon hade handlat varor i disken gick hon ut till parkeringsplatsen utanför med en liten påse med några små varor i. Då hör hon plötsligt en röst från en baklucka där någon packar sina varor i en kylväska: så bra, det blev lite kvar till dig, i alla fall! Det var han som hade handlat nyss. Sitt goda humör hade han kvar i ord och röst!
Kontrasten mot en del av det som yttras i affärer vid rusningstid var slående. Där muttras det en hel del. Burdust kan man få höra: flytta på dig, du står i vägen, har du parkerat eller ska du röra på dig?! Andras humör påverkas. Lusten att protestera mot dom som tränger sig, knuffas och är allmänt otrevliga kommer allt närmare ytan. Tålamodet tryter och irritation och ilska kokar över. Allt eskalerar och trappas upp. När det kanske bara behövs någon vänlig kommentar för att hålla obehag och irritation stången.
Olust att trängas kan jag förstå. Särskilt när man samtidigt ska lyckas bestämma vad som ska ner i shoppingvagnen. Den som handlar mat tänker knappast shopping, fast vagnen benämns så. Om välmåendet är bortblåst och livet skaver är det inte heller lätt att le under inköpen, att känna att inköpen är något annat än det man är nödd och tvungen till. Lägg därtill brådska och stress under dagens matvarubesök så kan det lätt gå galet. Somliga handlar som om affären och utgången snart skall stänga. Var är närmsta nödutgång? Att man kan längta bort så intensivt fast man begett sig hit. Före kl 10 brukar det förstås finnas både tid och rum i handeln för oss som vill och kan just då. Ingen rusar fram för att sno åt sig en nummerlapp och vid kassorna är det s.a.s. fritt fram. Lugnet före stormen...?
Vi får inte bli för mesiga i affären bara för att behålla god stämning. Översittare ska inte ha företräde bara för att andra inte vill ha obehag. Säga ifrån får man. Ska man. Men också ibland våga vara vänlig. Sedan barndomen har jag hört att ett gott ord kan göra under. Kanske det. Så nu undrar jag - inspirerad till vänligt småpratande, kan man bli det? Eller är det en gåva som somliga föds med eller bara har?
