I söndags gick vår bil sönder. Allt som är tänkt med hjälp av bil ställs in. Även mentalt finns det risk för sammanbrott. Allt står på huvudet, välts över ända, tvingas in i andra hjulspår. På måndagen kollar vi verkstaden som erbjuder en tid för reparation långt inne i maj. Men vi kan inte färdas i en trasig bil! Eller hur?
Bärgning beställs. Hyrbil kommer det nästan samtidigt SMS om, den finns redan att hämta. Enligt avtal gratis i 3 dagar. Dagen efter ringer bilfirman. Reservdel beställd och det trasiga mätinstrumentet byts ut på fredag, dvs just idag. Inte inne i maj. Kontakt med försäkringsbolaget som säger att vi ska ringa bilfirman. Vagnskadeförsäkringen står för kostnaden. Puh! (En lättnadens utandning)
Nu ska hyr-volvon lämnas tillbaka och den egna caretan hämtas. Snart börjar dagsplaneringen att återgå i normala gängor. Varför bil? Var och varannan dag ska jag till och från sjukhuset. Klarar inte att gå utan behöver åka. Sedan besöks vår kolonilott regelbundet. Parkerar numera på vägen! Eftersom parkeringsplatserna längs oljevägen ska stå tomma. Det kostar nämligen böter att stå där, 1200:- närmare bestämt.
