Perspektiven är många. Gudstjänsten en. Så blev min reaktion efter att först ha deltagit i Långfredagsgudstjänsten i Olaus Petri kyrka i Örebro och därefter ha sett den i SvT Play. Visserligen kan man inte undgå att lägga märke till kameramän och hissanordningar med kameror på när man sitter där i bänken. De syns även någon enstaka gång i rutan, men mindre iögonenfallande.
Snart nog blir det en gudstjänst där de yttre betingelserna tonar bort. Det brukar vanligtvis inte finnas strålkastare som belyser det som händer och sker. Men även det glöms snart bort. Det spelar ingen roll att det är TV-sändning. Församlingen följer Kristus till döden på korset. Den tysta orgeln ger utrymme för den unisona sången och det finns ett vemod, ja en sorg, i rösterna. Till sist bärs korset in för att även vi ska få stå vid korsets fot i tillbedjan...
Kören Vocalis sjunger med sådan klar klang och med diktion och frasering som når ut till oss som befinner oss på avstånd i det stora kyrkorummet. I TV-rutan kommer körens röster mycket närmare. Mikrofonerna fångar de nyanser som rummets stora akustik bara ger en antydan om. Dessutom får sångarna ansikten som denna gång genom närbilderna blir extra samstämmiga med musiken. Det blir mera individuellt och personligt - i gudstjänsten på plats ett den gemensamma liturgins uttrycksmedel.
Illustrativa bilder av krucifixet, av olika kyrkfönster, ger en detaljernas skönhet åt gudstjänsten som inte är tillgänglig på plats. Ändå vill jag inte byta deltagandet mot betraktandet - hur fint och estetiskt smakfullt producenten Johannes Söderberg än komponerat bilderna denna Långfredag. Men jag vill gärna understryka att det var länge sedan en TV-gudstjänst lyckades kommunicera ett sådant innerligt allvar. Men så kanske jag tänker eftersom gudstjänsten ägde rum i Olaus Petri vackra kyrka. "Min" kyrka.
Det är verkligen samma gudstjänst, men med helt olika perspektiv. Det är en sak att gå mittgången fram för att böja knä inför korset och en annan att se det som en ganska diffus köbildning runt en kamera i mittgången. Det där var inte riktigt rättvist. Tittaren får se både gudstjänsdeltagarnas tillbedjan och själva betrakta korset. Det är annorlunda att höra sin egen röst i församlingens sång sittande på plats i bänken mot att tyst lyssna på TV:ns ljud.
Men de olika perspektiven till trots är det samma gudstjänst. Du kan ta del av den HÄR
