Viss betydelseskillnad finns mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Ursäkt antyder mer misstag, förlåtelse pekar på ett eget ansvar och på viss skuld. Men skuld kan ärvas och övertas, den kan åvila en institution, en regering eller en stat. Något som antyder att tanken om arvssynd inte är så avlägsen som många vill göra gällande.
En regering eller en institution har man ett ansvar för att göra sitt bästa att överbrygga gamla klyftor och felsteg. Som i Australien kan det gälla kallblodiga övergrepp och brott.
Alla förstår den terapeutiska betydelsen av att man får sin utsatthet och sina lidanden sedda och bekräftade. Får man därtill en ursäkt eller en bön om förlåtelse, kan det ge upprättelse och befrielse. Man får om det fungerar bra en möjlighet att försonas med det förflutna så att historien och det förflutna inte alltid måste ligga framför en.
Men kvar finns frågan om det egentligen är möjligt att be om ursäkt för sådant man inte haft ansvar för eller varit delaktig i? I kyrkomötets handlingar från 2003 kan man läsa: I samband med en gudstjänst under Svenska kyrkans riksmöte i Göteborg år 2000 framförde ärkebiskop KG Hammar en ursäkt för den behandling som Svenska kyrkan under årens lopp har utsatt romerna för. Samma år hölls även en försoningsgudstjänst i Linköpings domkyrka på initiativ av biskop Martin Lind.
Exemplet ovan visar att någon måste våga axla ansvaret att erkänna historiska felsteg och påbörja försoningen. Idag på ursprungsbefolkningens stora dag i Australien är det lätt att tänka på samerna i våra nordiska länder. På romerna eller på andra svårt ansatta grupper genom historien.
Andra bloggar om: Ursprungsbefolkning, Samer, Romer, Ursäkt, Be om förlåtelse, Australien
