Redan när jag ångade in i lägenheten var Sixten, the cat, i full färd med sina akrobatiskt-gymnastiska hälsningsövningar. Med ilskna steg klampade jag in och muttrade: jag har för sjutton bott här i snart 12 år.
Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.
Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de har smilat åt mig som inte kan läsa innantill. Du har gått fel, har de kunnat säga. Fel, är det inte här ni lämnar ut min post? Ja, ibland, har de sanningsenligt intygat. Hur ska jag veta vilken typ av försändelser som lämnas ut här, har jag ofta frågat. Det kan man inte veta. Alltihop har varit bara ledsamt och pinsamt. Och oändligt tröttande.
Sixten såg begrundande på mig och jag uppfattade att han minsann kom ihåg att det där var barnsjukdomar som numera mycket sällan förekom. Nå, vidare... sa han.
Sedan har posten ju delats ut i en annan matvaruaffär. I en annan del av staden. Och där har vi hämtat myriaders försändelser. I busvädret nyss tog jag bilen, det såg och hörde du ju?! Inga parkeringsplatser var lediga så jag fick snurra fyra varv runt kvarteret innan det gick att bli av med den - och då ganska långt ifrån butiken. Jag blev blöt, och sur, under promenaden. Nåväl, i affären gick jag genast för att hämta ut paketet, ett vanligt paket om än inte med röda snören, och inget postförskott. De bad om legitimation och sedan började de leta på sina hyllor. Personalen snackade med varandra om annat under tiden. Så såg jag att de fann paketet tog fram det läste på det och stoppade tillbaka det. Den unga flickan kom tillbaka, la huvudet på sned, och frågade, heter du Margareta? Jag har hämtat paket där i många år och så frågar de om jag heter Margareta! Det står ju för katten Lars på körkortet. Irritationen hade under berättelsens gång på nytt tagit ett djupt tag i mig och det fick hjärtat att bulta. Heter du Margareta?
Man måste ha legitimation, sa hon. Det har jag ju, replikerade jag.
Men det är fel legitimation, du ska ha Margaretas legitimation, blev svaret.
Jo, det skulle se ut, muttrade jag. Jag har fått ut post förr, här! Jag besinnade mig och kom på hur illa det skulle ha låtit om jag försökt påstå att jag är känd här.
Ja, men det är bara skrymmande, inte paket, kom repliken. Hon var orubblig i sin övertygelse.
Jag fortsatt min berättelse. Det var på vippen att jag inlett en filosofisk diskussion om den obefintliga kvalitativa skillnaden mellan paket och skrymmande brev. Men jag fann mig och böjde på huvudet och stormade in bland djupfryst och flingor. Där gick jag vilse och djupandades en lång stund.
Sixten sträckte på sig och sa lite sömnigt, allting gott som slutar väl.
Jag har ju inte fått ut paketet, sa jag, så över är det verkligen inte än.
Jo, för min del, sa Sixten, hoppade ner från bordet och gick sin väg.
