Hans Hammarskiöld, Anita Theorell, Per Wästberg Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar Bokförlaget Max Ström, 2001 535 s
Författarna speglar inte bara överheten, de kända statsmännen och kulturpersonerna. Här gives ord även åt namnlösa och bortglömda. Även om vi är lika i döden präglas kyrkogårdar och gravplatserna i hög grad av den status och det välstånd som så kan skilja under levnaden. Men ett mer jämlikt begravningsskick sätter efterhand sina spår.
Att en så omfattande och vacker presentation av svenska kyrkogårdar alls kommer av trycket är något av en gåta. Intresset för kyrkogårdar som miljö och fascination över det mänskliga arkiv kyrkogårdarna utgör verkar visserligen växa - men ger det en tillräcklig efterfrågan? Det utbredda historiska intresset och en tilltagande uppskattning för särpräglade miljöer spelar förstås in. Att boken belönats med Augustpriset för bästa fackbok 2001 är ett kvitto på att ämnet är alldeles rätt.
Bildmaterialet är påkostat och rikt men det är ibland svårt att finna eventuell bild av aktuell plats. När texten fängslande beskriver Ida Mattons monument på Gävle gamla kyrkogård som utsökt minnesgärd och Nathan Söderbloms favoritskulptur letar man dessvärre förgäves eftersom fotografen för sin del har fångat Alice Nordins sörjande ängel.
Bokens kyrkogårdsbeskrivningar är oftast summariska och kan inte fungera som ciceron vid egna kyrkogårdsvandringar. Och texten är sina poetiska kvalitéer till trots så rapsodisk och präglad av det omedelbart uppfattade att man alltför sällan får del av det där lilla extra som man skulle vilja veta. De gånger författarna valt att fördjupa sin beskrivning av ett enskilt människoöde blir det engagerande. Berättelsen om Malte Stierngranath och hans pyramid i smålandsskogarna är obetalbar. En grav i Vänge på Gotland väcker historien om Selma Rosenberg till liv. Det är tragiskt och sorgligt och hon brer till sist, dignande trött och i väntan på tåget till Etelhem sin sjal på banvallen och somnar in för gott.
De konstsmidda korsen i Ekshärad, flerarmiga med fina löv, tillhör det välkända som tagits med. Urmakare Tinglöfs gravkors är magnifikt i sin folklighet. I Eda kan man spåra glasbruket på kyrkogården genom att på somliga gravar finna över 80 år gamla glaskulor som ”verkar sköra som en karaff med en dryck regnvatten eller en lykta där solen stänker och gnistrar…Ljuset kränger och dansar i glaset, vilar ändå instängt därinne”.
Många gripande öden ryms på våra kyrkogårdar. På den judiska gravplatsen i Karlstad vilar ett femtontal kvinnor som utsvultna och tuberkulösa kom med Folke Bernadottes vita bussar. Och den Engelska kyrkogården på Fårö har en bakgrund i Krimkriget. Många dog när koleran kom till ön med ett av de allierade uppbringat ryskt fartyg. Åtskilliga liknande händelser återges i Minnets stigar. En bok god att läsa, fin att ha.
