Allt vad man är intresserad av...

Bloggkoll har jag väl inte, men tänk så mycket det finns att skriva. Jag hittar t exKarin Långström Vinge som skriver om verbet telefona - som tydligen betyder att lysa sig fram med sin mobiltelefon. Men det ljuset är inte till mycket hjälp för oss som alltid undrar: var sitter luren? Telefona (telefåna stavas det nog) är väl de som fånigt nog ständigt talar i sin telefon eller mobil. Som inte litar på direkt kontakt genom verkliga möten.

Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).

Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.

Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.

Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.

Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.

Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?

Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...

Minnets stigar går över kyrkogården

Landets kyrkogårdar har hamnat i fokus tack vara en sorglig händelse i Vännäs. Den uppmärksammades i Uppdrag granskning och därefter blev det fart på andarna. Det kan finnas anledning att erinra om att kyrkogårdar är ett lokalhistoriskt arkiv. En god bok som kan berätta om landets kyrkogårdar är följande:

Hans Hammarskiöld, Anita Theorell, Per Wästberg Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar Bokförlaget Max Ström, 2001 535 s

Tacksammare uppgift än att besöka och beskriva svenska kyrkogårdar är svår att finna. I Sverige är de dödas vilorum inte bara välskötta. De är minutiöst omhuldade och ofta vackert belägna. Och de speglar svenskt samhällsliv med dess ekonomiska och sociala klyftor. Kyrkogårdarna är också med sina minnestenar och inskrifter i sig ett epitafium över konst, smak och snille. Mångfald och skönhet samspelar alltså från norr till söder vilket också är den riktning som fått strukturera materialet.

Författarna speglar inte bara överheten, de kända statsmännen och kulturpersonerna. Här gives ord även åt namnlösa och bortglömda. Även om vi är lika i döden präglas kyrkogårdar och gravplatserna i hög grad av den status och det välstånd som så kan skilja under levnaden. Men ett mer jämlikt begravningsskick sätter efterhand sina spår.

Att en så omfattande och vacker presentation av svenska kyrkogårdar alls kommer av trycket är något av en gåta. Intresset för kyrkogårdar som miljö och fascination över det mänskliga arkiv kyrkogårdarna utgör verkar visserligen växa - men ger det en tillräcklig efterfrågan? Det utbredda historiska intresset och en tilltagande uppskattning för särpräglade miljöer spelar förstås in. Att boken belönats med Augustpriset för bästa fackbok 2001 är ett kvitto på att ämnet är alldeles rätt.

Bildmaterialet är påkostat och rikt men det är ibland svårt att finna eventuell bild av aktuell plats. När texten fängslande beskriver Ida Mattons monument på Gävle gamla kyrkogård som utsökt minnesgärd och Nathan Söderbloms favoritskulptur letar man dessvärre förgäves eftersom fotografen för sin del har fångat Alice Nordins sörjande ängel.

Bokens kyrkogårdsbeskrivningar är oftast summariska och kan inte fungera som ciceron vid egna kyrkogårdsvandringar. Och texten är sina poetiska kvalitéer till trots så rapsodisk och präglad av det omedelbart uppfattade att man alltför sällan får del av det där lilla extra som man skulle vilja veta. De gånger författarna valt att fördjupa sin beskrivning av ett enskilt människoöde blir det engagerande. Berättelsen om Malte Stierngranath och hans pyramid i smålandsskogarna är obetalbar. En grav i Vänge på Gotland väcker historien om Selma Rosenberg till liv. Det är tragiskt och sorgligt och hon brer till sist, dignande trött och i väntan på tåget till Etelhem sin sjal på banvallen och somnar in för gott.

De konstsmidda korsen i Ekshärad, flerarmiga med fina löv, tillhör det välkända som tagits med. Urmakare Tinglöfs gravkors är magnifikt i sin folklighet. I Eda kan man spåra glasbruket på kyrkogården genom att på somliga gravar finna över 80 år gamla glaskulor som ”verkar sköra som en karaff med en dryck regnvatten eller en lykta där solen stänker och gnistrar…Ljuset kränger och dansar i glaset, vilar ändå instängt därinne”.

Många gripande öden ryms på våra kyrkogårdar. På den judiska gravplatsen i Karlstad vilar ett femtontal kvinnor som utsvultna och tuberkulösa kom med Folke Bernadottes vita bussar. Och den Engelska kyrkogården på Fårö har en bakgrund i Krimkriget. Många dog när koleran kom till ön med ett av de allierade uppbringat ryskt fartyg. Åtskilliga liknande händelser återges i Minnets stigar. En bok god att läsa, fin att ha.

Debatt om Englas begravning

Kort TV-debatt i Gomorron Sverige om Englas begravning i televisionen mellan programdirektör jan Axelsson och Chefedaktör Göran Greider. Barnperspektivet saknas även där...

Förfärligt att behandla de döda vanördigt

Svenska kyrkan hamnade plötsligt i uppmärksamhetens ljus. Det var Uppdrag granskning som tittat närmare på vad som händer efter begravningsgudstjänster i Vännäs. På kyrkogården kommer en maskin körande med en kista dinglande i en lina. Ovärdigt och upprörande bara det.

Därefter får man se hur en grävskopa dunkar med skopan i graven för att knäcka kistlocket. Avsikten tycktes vara att förhindra att sättningar skulle uppsåt. Oförsvarligt och griftefridskränkning! Fd kyrkoherden Örjan Aronsson brast nästan i gråt över detta förfärliga och oetiska. Att det kunde handla om brott mot griftefriden var uppenbart.

Idag måste Svenska kyrkan reda ut om detta är så vanligt förekommande som Uppdrag granskning hävdade. Svenska dagbladet och andra dagstidningar gav sina versioner. Och Luleå stift har hållit presskonferens för att ge sin syn på saken.

Om förfarandet i Vännäs är vanligt, vilket jag än så länge betvivlar, måste en upprensning till! I programmet fick man höra från olika delar i landet om ljusskygga och vanvördiga beteenden. Om spett och plankor genom kistor, om vattenfyllning som spränger bort locket och om andra griftefridsvidriga beteenden. Jag anser med ärkebiskop Anders Wejryd att misstänkta fall bör polisanmälas.

I Örebro där jag bor har vi idag fått följande redovisning av hur det går till:

Onsdag 7 maj 2008 visade TV-programmet Uppdrag granskning Sveriges Television en gravsättning av en kista på kyrkogård i Vännäs, Västerbotten. Sättet som kistan med den döda hanterades är helt oetiskt och i strid med begravningslagen och Svenska kyrkans regler. Kyrkogårdschefen och kyrkoherdarna i Örebro tar gemensamt avstånd från den ovärdiga gravsättning som visades i TV-programmet.

I TV-programmet visas hur locket på en kista trycks ned med grävskopa innan graven fylls igen med jord. Att på det här helt felaktiga sättet lägga igen en grav är ingen garanti för att undvika sättningar, som efter en tid gör att mer jord får läggas uppe på graven. Så här går det inte till på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro vårdar.

Begravningslagen ställer tydliga krav på god etik i begravningsverksamheten och Svenska kyrkans uppfattning är att allt som rör begravningar ska präglas av god omsorg och etik. Människovärdet får inte kränkas, inte heller efter döden. Så här går det till vid gravsättning på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro svarar för:

Graven grävs av utbildade och erfarna medarbetare med grävmaskin. Sedan ställs platsen runt graven i ordning. Jord, maskiner och all annan utrustning förs åt sidan, i god tid före gravsättning.

Direkt efter begravningsgudstjänsten följer som regel de anhöriga med ut till graven vid en jordbegravning och ser när kistan sänks i graven. De flesta väljer att låta begravningsbyrån anlita ett bärarlag som bär kistan och sänker den ned i graven.

Om en gravsättning sker vid ett annat tillfälle anlitas ändå alltid ett bärarlag som på ett värdigt sätt för kistan fram till graven och sänker ned den.

En öppen grav med en kista lämnas aldrig obevakad. I direkt anslutning till gravsättningen fylls graven igen. Först fylls utrymmet närmast kistan med sand. Sedan skottas graven igen med jord eller fylls med hjälp av en hjullastare, aldrig med en grävskopa. Maskiner kommer aldrig i direkt kontakt med kistan. I de fall jorden som grävts upp inte är av bra kvalitet, så ersätts den med mer lämplig jord vid fyllningen. Sist täcks graven med blommorna från begravningsgudstjänsten.

Efterhand kommer ny jord att läggas uppe på graven när marken sjunker. Hur ofta det behöver ske beror på vilken typ av jord det är på kyrkogården och vilken typ av kista som använts.

Hur har kyrkfolket reagerat? Idag har jag bara hört avståndstaganden från kyrkans eget folk. Ingen som jag har talat med godtar ett förfarande där man medvetet knäcker kistor eller fyller gravar på ett icke pietetsfullt sätt. Alla tar avstånd. Och har det förekommit - så ska det avslöjas! Fram i ljuset med verksamheter som inte respekterar även döda människors rätt till väre och värdighet!

Andra bloggar om: Begravning, Vännäs, Sättningar, Kyrkogård, Begrvaningsbyrå

I stillhet eller på TV?

En av de vanligast förekommande påståendena kring sorg är att delad sorg är lättare att bära. Som om sorg alls bärs lätt. Poängen ger ändå vid handen att gemenskapen i sorgen på något märkligt sätt åtminstone gör den lite mer uthärdlig. Men sorgen förminskas inte hur många gånger den än delas.

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.

Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.

Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?

Andra bloggar om: Sorg, Begravning, I stillhet

Vad gör Englas begravning med barnen?

Debatten om den mördade flickan Englas TV-begravning har brakat loss. Och tydligen kan man ha vilka uppfattningar som helst. Göran Rosenberg och Siewert Öholm argumenterar för sina olika hållningar. Rosenberg tycker det blir en såpa och Öholm menar att just så ska public service fungera. Och Liza Marklund hamnar någonstans däremellan men hon tycks luta mera åt Öholmskt håll. Även på bloggarna diskuteras det -
Brygubben,
Livsbloggen
Deep edition
Kyrkoordnaren
Bloggen som säkert kommer att...
Lords jävla blogg
Kanf Keatos Weblog

En fråga kvarstår dock. Vem talar för barnen? Vem lyfter fram vad som händer med tusentals barn när de nu ska konfronteras med sorgen efter ett mördat barn? Den de kan identifiera sig med i en sådan TV-sändning är - just det - barnet. För somliga kan det säkert bli en fin högtid där medlidande och medkänsla väcks. Men för andra, och jag menar särskilt för de flesta små barn, blir detta skräck-TV.

Om TV verkligen sänder denna begravning är det ett bevis för att man inte tycker sig ha, och inte vill, ta ansvar för hur det man sänder kan tänkas landa hos tittarna. Jag menar att TV-sänder man en barnbegravning där barnet blivit mördat är det ofattbart ansvarslöst och på gränsen till ett övergrepp mot Sveriges barn. För att de ska klara denna TV-galenskap behöver de vuxna som är utrustade med inlevelseförmåga, mod och tid! Nu måste det samtalas och lyssnas överallt för att detta inte ska skapa omotiverad rädsla och oro hos barn som inte har några anledningar alls att bära på sådana känslor.

Har vuxenvärlden blivit galen? Har man helt abdikerat och glömt sin uppgift att någorlunda skydda barnen? Hur ska man kunna förklara att detta inte är ett reellt hot även mot dem? Eller menar de debattörer som gillar denna TV-begravning att barn ska tänka att de riskerar att mördas eller utsättas för att bli kidnappade? Är detta gnistan som i vårt skyddade land kan tända en skräck liknande den som finns i USA? Och där är hoten hundrafalt större.

Har barnpsykologerna semester just nu? Har prästerna fått tunghäfta? Dela med er av erfarenheter om hur exponering för våld och död landar hos barn även långt utanför de närmast berörda.

Svenska Dagbladet intervjuade klokt nog en psykoterapeut direkt efter det stod klart att Engla blivit mördad: – Om jag hade små barn som inte kunde läsa skulle jag också vilja skydda dem. Men det här tas upp av alla nyhetsprogram och tidningar och barn kommer att prata om det med varandra, säger Börje Svensson, psykoterapeut på Rädda Barnen.

Hans råd till föräldrar med oroliga barn är framför allt att lyssna.

– Man ska inte underskatta lyssnandets hjälp. Det är inte alltid man måste säga rätt saker, utan man kan bara lyssna så att barnet kan lämna över sina tankar.

Han tycker att det är viktigt att förklara att en anledning till att tv och tidningar rapporterar så mycket om mordet är för att det är så ovanligt att barn dödas.

– Jag tror att barnen kommer att tänka mycket på flickan. Då kan man som förälder säga att det var jättetråkigt för henne att hon träffade den här dumma mannen som gjorde det här mot henne. Man kan säga att det måste vara något fel i huvudet på honom.

– Det är också viktigt att säga att nu sitter han i fängelse. Nu har de tagit honom så att han inte göra andra barn illa.

Som alla förstår behöver föräldrar och lärare rusta sig om TV gör verklighet av sina befängda planer. Ett sätt är att läsa den litteratur som kan finnas på ens eget bibliotek. Man kan också beställa material hos Rädda barnen som är duktiga på hur barn reagerar och sörjer.

Familjen, släkt och vänner, de barn som kände Engla, förtjänar en begravning som inte blir ett medialt event. En begravning där de kan sörja utan kameror och reportrar. Den sorg som rör vid det djupaste vi människor bär med oss blir nu allmän egendom. Nu riskerar de närmast berörda att få en sorgeprocess som går i baklås, en sorg som kapslas in och inte får verka ut. Sådan oförlöst sorg kan förstöra resten av en människas liv.

De som arbetar i dödens och sorgens närhet borde berätta för TV att det är ett missgrepp att TV-sända denna begravning. Ett stort misstag.

Andra bloggar om: Engla, Öholm, Göran Rosenberg, Liza Marklund, TV-begravning

Begravning för alla?

I Kyrkans Tidning (inloggning krävs för att kunna läsa artikeln på nätet!) skriver Margareta Brandby-Cöster en debattartikel om begravningar. Hon invänder mot att Svenska kyrkan inte tillåter begravningsgudstjänst för människor som lämnat kyrkan. Och hon gisslar biskop Caroline Krook och menar att hon låter som en avlatskolportör och dessutom använder solidaritet som kyrkotukt. Biskop Krook har sagt något om solidaritetsfrågan - vill man inte vara med och ta ansvar genom att betala för kyrkan ska man då självklart få utnyttja kyrkans alla tjänster?

Margareta Brandby-Cöster frågar: varför ser man inte som en självklar uppgift att fira gudstjänst när människor ber om det? Det är ju de levande som firar begravningsgudstjänst, den döde är sorgesamt passiv. Men skälet är naturligtvis inte ovilja att fira gudstjänst utan handlar om kyrkan ska dra några gränser och den därtill väl så viktiga frågan om den dödes vilja. I Svenska kyrkan har man ansett att den som lämnar kyrkan därmed signalerat att man inte vill ha en kyrklig begravningsgudstjänst. Så är inte fallet, menar Brandby-Cöster. Många som lämnar kyrkan har inte alls övergivit sin kristna tro eller önskan om att få bli begravd med en kyrkans gudstjänst, anser hon.

I biskoparnas brev om begravning som nyligen gavs ut står det om dessa frågor följande: Det är viktigt att tidigt klarlägga den dödes kyrkotillhörighet. En begravningsgudstjänst får hållas för den som inte tillhörde Svenska kyrkan, om det finns särskilda skäl och är förenligt med den avlidnes önskan (KO 42 kap. 9§). När anhöriga önskar begravning i Svenska kyrkans ordning för någon som inte tillhörde Svenska kyrkan, är det viktigt att de bemöts med respekt och att samtal om skälen till önskemålet sker med en öppen och lyssnande hållning, i medvetenhet om att det kan föreligga skillnad mellan den dödes och de anhörigas önskemål och deras förhållande till Svenska kyrkan. Ibland kan den bästa lösningen vara en borgerlig begravning då kroppen är med och en minnesgudstjänst för de anhöriga vid ett annat tillfälle. Om de anhöriga vidhåller sin önskan skall inte tjänstgörande präst själv fatta beslut utan rådgöra med kyrkoherden som gör en självständig och välvillig bedömning och beslutar om församlingen tar ansvar för begravningsgudstjänsten eller inte…

Biskoparna beskriver dilemmat tydligare än det framställs av Margareta Brandby-Cöster. För henne är det mer en fråga om att erbjuda evangeliet närhelst människor önskar. Här blir det fokus på den dödes vilja och avsikt.

Självklart är det den avlidnes önskan som ska gälla. Kyrkan kan inte reflexmässigt följa anhörigas önskemål. Hur man gör om den döde tydligt uttryckt att han eller hon vill ha en kyrklig begravning men av ekonomiska eller andra skäl lämnat kyrkan? Hur ska man då förstå uppbrottet från medlemskap och kyrkotillhörighet? Blir det kyrklig begravning? Tar man rejält betalt så att man täcker de faktiska kostnaderna?

För att förebygga sådana situationer får den som lämnar Svenska kyrkan tydliga besked om att man inte kan räkna med dop, vigsel, konfirmation eller begravning. Men det tar inte bort grundfrågan – när många har lämnat kyrkan men ännu har en förväntan på kyrkliga tjänster så blir det en bedömningsfråga. Och steget bort från kyrkan kan man hur som helst inte bara bortse från. Något måste det betyda. Och i många fall handlar det just om att man inte anser sig dela kyrkans tro.

Andra bloggar om: Begravning, Gudstjänst, Svenska kyrkan, Kyrkans Tidning, Margareta Brandby-Cöster, Caroline Krook, Biskopar