Kort TV-debatt i Gomorron Sverige om Englas begravning i televisionen mellan programdirektör jan Axelsson och Chefedaktör Göran Greider. Barnperspektivet saknas även där...
Jag läste ditt inlägg om barnperspektivet. Jag är visserligen vuxen idag, men när jag var barn utspelade sig ett fall liknande Englas på den plats där jag bodde. Belgien, du har säkert hört talas om Dutroux. Jag var då i samma ålder som Julie och Melissa, de två flickorna som svalt ihjäl i Dutroux källare.
Det gick inte att undgå att flickor saknades. Deras bilder syntes överallt, i tidningar, i skyltfönster, bilfönster, villafönster. Hela landet var engagerat i sökandet. Likaså delade hela landet sorgen när de inte återfanns vid liv. Jag kan tydligt minnas att i vart fall en av dessa flickors begravning visades på den belgiska statstv:n. Hela landet delade familjens sorg, alla de som letat, satt upp lappar, hoppats och bett för dessa flickor fick också ta avsked.
Allt jag visste var att jämnåriga flickor dött på fruktansvärda sätt. Likaså kan jag inte minnas något om rättegången. Begravningen var avslutet. Att se hela landet sluta upp och älska och sörja dessa flickor som de inte kände. Det visade att jag som liten flicka inte skulle kunna försvinna utan att det märktes, att detta hemska skett trots omgivningen och inte på grund av den. Det var inte skräck-tv, utan det samhälle som känts otryggt blev tryggt igen.
Detta är visserligen bara ett barns perspektiv, men det är ett barnperspektiv i en liknande situation.
Var och en får ha sin åsikt. Den egna upplevelsen är inte med nödvändighet genast allas? Men nu tycks samtalet ha bytt ämne från diskussionen om TV skulle sända en barnbergavning med ett mordoffer, som jag uppfattade kunde bli mycket skrämmande för små barn ensamma framför TV:n, till om jag och andra är skräckpräster.
Även en präst får ha åsikter. Dem kan man förstås bli arg och ilsken på. Men att fira gudstjänst handlar väl inte om prästens åsikter utan om ett församlingens möte med Gud...?
Jag läste ditt inlägg om barnperspektivet. Jag är visserligen vuxen idag, men när jag var barn utspelade sig ett fall liknande Englas på den plats där jag bodde. Belgien, du har säkert hört talas om Dutroux. Jag var då i samma ålder som Julie och Melissa, de två flickorna som svalt ihjäl i Dutroux källare.
SvaraRaderaDet gick inte att undgå att flickor saknades. Deras bilder syntes överallt, i tidningar, i skyltfönster, bilfönster, villafönster. Hela landet var engagerat i sökandet. Likaså delade hela landet sorgen när de inte återfanns vid liv.
Jag kan tydligt minnas att i vart fall en av dessa flickors begravning visades på den belgiska statstv:n. Hela landet delade familjens sorg, alla de som letat, satt upp lappar, hoppats och bett för dessa flickor fick också ta avsked.
Allt jag visste var att jämnåriga flickor dött på fruktansvärda sätt. Likaså kan jag inte minnas något om rättegången. Begravningen var avslutet. Att se hela landet sluta upp och älska och sörja dessa flickor som de inte kände. Det visade att jag som liten flicka inte skulle kunna försvinna utan att det märktes, att detta hemska skett trots omgivningen och inte på grund av den. Det var inte skräck-tv, utan det samhälle som känts otryggt blev tryggt igen.
Detta är visserligen bara ett barns perspektiv, men det är ett barnperspektiv i en liknande situation.
Ja och nu är begravningen över,jag och min 8 åriga dotter tittade och lyssna och samtalade..
SvaraRaderaSKRÄCK-TV?
Nej knappast.
Men skräckpräster finns det gott som skrämmer bort kyrkobesökarna,stora som små.
Var och en får ha sin åsikt. Den egna upplevelsen är inte med nödvändighet genast allas? Men nu tycks samtalet ha bytt ämne från diskussionen om TV skulle sända en barnbergavning med ett mordoffer, som jag uppfattade kunde bli mycket skrämmande för små barn ensamma framför TV:n, till om jag och andra är skräckpräster.
SvaraRaderaÄven en präst får ha åsikter. Dem kan man förstås bli arg och ilsken på. Men att fira gudstjänst handlar väl inte om prästens åsikter utan om ett församlingens möte med Gud...?