En dag som denna när Jesus går vid lärjungarnas sida och för ett samtal om det som angår och är väsentligt kan lite självrannsakan vara på sin plats. Hur ofta har inte jag bekämpat personer och grupper som enligt min uppfattning haft "fel" tankar och åsikter. Det som var rätt enligt mig såg annorlunda ut i deras ögon. Men så enkelt det var att tänka att deras inflytande borde begränsas, ja, de borde egentligen höra hemma någon annan stans i kristendomens vildvuxna träd.
Hur Svenska kyrkan har råd med att tränga bort och ut kristna med andra uppfattningar och tolkningar av Skriften är obegripligt. Vi strider bort varandra om det så en gång gällde personlig frälsning, den sk ämbetsfrågan och nu för tiden katolska sympatier, pride och hbtq eller samkönade vigslar. Personer och grupper med strängare moralsyn får det allt trängre. De som anser att en kyrka som viger och dess vigselförrättare också borde hålla vigsel och trohet i äktenskapet högt är i minoritet när samboskap och andra relationsformer är utbredda. Varför alls viga när det inte längre omhuldas att kristna i relationer ska och bör ingå äktenskap?
Tankarna på att alla har ett oändligt värde och är lika mycket värda mals ner när det mest blir ord och sällan handling. Och det gäller på ömse håll om olika konfliktpunkter! Svårt blir det när en kyrka som knappast nyrekryterar till sin kärna av gudstjänstfirare dessutom vill snäva in kyrkan ytterligare genom att knoppa av de som inte anses passa in.
Samtidigt - någonstans går naturligtvis gränser för vad som kan godtas och accepteras. Men de gränserna blir allt mer formulerade som ideologiska och moraliskt-etiska frågeställningar. Tro, bekännelse och lära hänvisas mindre till och begreppen blir ofta flytande och situationsanpassade. Har kyrkan råd att det pågår kamp och strid för att några ska trängas ut och bort?
