Pappa lär ha varit en vildbasare och mycket
företagsam. Det har berättats en del historier om det, bl.a. hur han nästan
skrämde slag på farmor, då han kom uppför trappan med ett långt snöre efter sig
i vilket hängde en huggorm, som han på något sätt lyckats få en ögla omkring.
Den hade han dragit genom samhället med och var då han blev upptäckt på väg
uppför trappan för att visa den för farmor. Hur det slutade vet jag inte eller
kommer inte ihåg.
I skolan var han nog ganska duktig utom i sång,
där det i betyget stod ”utan förmåga”. Jag minns dock, att jag hörde pappa sjunga
och kan inte komma ihåg att det lät falskt. Pappas skollärare lär ha uppmanat
farfar att låta pappa studera för att bli ingenjör, i vilket avseende han inte
tyckts sakna förmåga, enligt lärarens bedömning. Varför just ingenjör vet jag
inte, men han hade väl kanske i förhållande till sina klasskamrater visat prov
på begåvning åt det hållet. Men farfar lär ha varit obeveklig. Han tyckte, att
pappa skulle ha ett hederligt yrke och bli hantverkare av något slag, så
fortsatta studier var ej att tänka på - tyvärr. Enligt pappa hade hans farfar,
vilket jag redan skrivit, varit veterinär och någon i generationen därförut
varit officer i finska kriget och gift med en ryska. Sant - eller ej? Något för någon intresserad i släkten att
utforska. Pappa själv var intresserad att få veta litet om sina förfäder men
hade inte tid eller möjlighet att forska i saken. Däremot vet jag, att han
vidtalat en som var anställd vid arkivet i Visby, landsarkivarie Arnold
Sandberg (kund hos pappa) att hjälpa honom med det. Han flyttade dock ganska
snart till landsarkivet i Vadstena, och där hade han ju ännu större möjligheter
att släktforska. Tyvärr blev han en kort tid efter flytten sjuk och avled. Av
den anledningen blev hela saken avskriven.
Varför pappa valde att bli skräddare, vet jag
inte. När han kom till Gotland, jag tror det var l907 eller l908, hade han gått
som lärling vid ett skrädderi i Tranås. I Visby fick han börja som gesäll hos
skräddarmästare Enqvist, Adelsgatan i hörnet av Mikaelsgränd. Ett kort från
skrädderiet vid den tiden visar ett långt brett bord intill väggen på
fönsterssidan ut mot gränden samt mot kortväggen mot väster. Fyra - fem
skräddare sitter på bordet med korslagda ben, ett par sitter vid symaskiner och
syr. På den ena kan man tydligt urskilja namnet på maskinen, nämligen Kayser,
ett för mig helt okänt märke. Däremot var Husqwarna och Singer välkända. Som
egen företagare några år senare hade pappa alltid Singer, som stod med stora bokstäver på
järnstativet, där tramporna var fästa. Förutom de sju skräddarna, kanske
gesäller och någon lärling, som alla var klädda i vita, i varje fall ljusa
skjortor med en mörk väst, finns en helt mörkklädd man, förmodligen
skräddarmästaren själv. Väggarna var vanliga brädväggar. På en vägg fanns
krokar, kanske rentav spikar, för ytterkläderna. I taket kan man se några
fotogenlampor. Borden är belamrade med varjehanda sygrejor, tygstycken m.m.
Intressant är det stora strykjärnet, förmodligen koleldat för att få det varmt.
Jag minns, att pappa hade ett liknande i sin verkstad., då jag var liten.
Senare fick man elektriska strykjärn, fast en mycket större typ, än det man
hade hemma.
När pappa gått sina gesällår, fick han
mästarbrev, ett tecken på att han hade rätt att ”bedriva självständig
yrkesutövning”. Utfärdandet hade föregåtts av ett mästarprov, som skulle
godkännas av skråämbetet. Egentligen hade skråväsendet avskaffats redan l846,
men ännu i denna dag utfärdas mästarbrev som bevis på uppnådd yrkesskicklighet.
När pappa väl fått mästarlegitimation öppnade han egen verkstad, till en början
mycket blygsam i ett rum i vindsvåningen Knägränd. Det är inte mycket jag
kommer ihåg från den verkstaden utom att han hade karbidlampa - el fanns långt
ifrån i alla hus. Karbidlampan lyste med ett mycket starkare sken än
fotogenlampan. Jag kan ännu minnas den speciella lukten av karbid, som för att
kunna brinna måste blandas med vatten.
Skräddarverkstaden som han sedan hyrde av
grosshandlare Wilhelm Procopé i Kanngjutargränd egentligen med adress
Adelsgatan 48, bestod också av endast ett rum fast mycket större. När han
flyttade dit, har jag inget minne av, men det var efter karbid- och
fotogenlampetiden. Där hängde flera elektriska lampor med vit lampskärm över
skräddarbordet. Den här verkstaden låg nästan lika nära bostaden, så länge vi
bodde kvar i Kryddgränd och bara någon minuts väg från S:a Murgatan 5l, där vi
sedan bodde några år. Verkstaden i Adelsgatan 48 kommer jag mycket väl ihåg.
Möjligen är det för att pappa flyttade tillbaka dit, sedan han ”gjort sig av
med” skrädderiaffären, Adelsgatan 21, underligt nog i bottenvåningen i det hus,
där vi bor sedan l984. I denna lokal hade det varit en liten bokhandel, C.O.
Wahlbergs, där det också fanns parfym, tvål, leksaker och givetvis alla slags pappersvaror.
För att återgå till verkstaden i Adelsgatan 48,
så var det en stor spegel i förgylld ram det första, som mötte en, då man kom
in genom enkeldörren ett par trappsteg över gatunivån. Den kunde kunderna se
sig i helfigur, när de provade kläderna, antingen de ännu var under syning
eller då de var helt färdiga. Det var mycket noga med provningen. Pappa nålade,
sprättade upp redan tråcklade partier, ritade streck med vit skräddarkrita för
att markera, hur det skulle sys, tog till måttbandet, som hängde runt nacken
och mätte, hur mycket det skulle sys ut eller tas in. Innan han kommit så långt
på ett plagg, så hade han, när plagget beställdes och tyget var utsett via
katalog med tygprover, tagit mått på längd, midjemått, ärmlängd såväl från
axeln och ner till handen som från armhålan och ner till handen.
Lika omständigt var det när det gällde byxor.
Det togs mått från midjan och ner till skon och från grenen och ner. Alla mått
- jag tror det var ännu fler - skrev han ner i en s.k. måttbok. Överst stod
kundens namn och adress och telefonnummer, om han hade något. Det var
långtifrån alla, som hade det på l920-talet. Pappa hade en, som hängde på
väggen. Det var nummer 40l. Åter till måttboken; under namnet skrev han alla
mått i en bestämd ordning, som han hade tagit dem. Det angavs inte vilka mått
det gällde utan bara en massa siffror med kommatecken emellan. Det var bara han själv, som visste, vilka
mått det var. Jag har ännu en sådan måttbok kvar. Det har varit roligt, att
ibland läsa kundernas namn i den. Och det skrevs också alltid titel framför
namnet, t.ex. grosshandlare Björkander, biskop Rundgren, general Törnell,
landshövdingskan Hovgard o.s.v.
Efter måttagningen kom det allra viktigaste
momentet - tillskärningen. Det innebar, att ett mönster ritades på tyget av
alla de delar som skull användas, för att det t.ex. skulle bli en kavaj. Pappa
använde såväl linjal, som vinkelhake i stort format och naturligtvis måttband
och andra grejer, som underlättade mönsteröverföringen till tyget. Det var ett
tidsödande arbete och måtten kontrollerades åtskilliga gånger, för att det inte
skulle bli fel. Tygerna var dyra och att klippa fel, var närmast en katastrof.
Nästa moment var tillskärningen, vilket väl var detsamma som att klippa efter
de uppritade linjerna. Vilken jättesax pappa hade, förresten flera stycken. Det
skulle kraft till att klippa med den i ett tjockt tyg.
