Tankar inför dagen lyckades jag denna tisdagsmorgon lyssna till. En författare, Calle Hård, som delvis bor i Indien betraktade uppmaningen att ta seden dit man kommer. Med några exempel från (för oss) märkliga religiösa indiska traditioner förkastade han idén om att ta seden dit man kommer. Alternativet som förordades var att behålla de beteenden och förhållningssätt som vi i vår kultur följer.
Läser man orden som vore det från början klart vad som menas kan man förmodligen hamna i ett avståndstagande till att anamma seder, särskilt sådana som verkar främmande eller rent av frånstötande. Det blir ändå liksom en fundamentalistisk läsning. En bokstavstroende modell som förhåller sig oreflekterat naivt till uppmaningen. Den förmodas gälla alla slags sedvanor och bruk.
Det räcker att gå i kyrkan, på bio eller teater för att inse att inte alla förstått vad detta att ta seden dit man kommer borde innebära. Att man visar vederbörlig hänsyn. Den som inte vill ta seden dit man kommer talar till exempel i mobiltelefon med hög röst så att andras filmupplevelse, böneliv eller rimlig möjlighet att avhöra en predikan störs. Eller vandrar runt som turist i en kyrka utan hänsyn till dem som just då och där firar gudstjänst, Man struntar i om de som sitter bakom kan se eller höra, bara man själv får ber ut sig och göra som man vill. Barn som blir ljudligt och långvarigt upprivna och ledsna behöver självfallet så småningom få slippa obehaget av den irritation som uppstår när en pianissimo i konserten överröstas av gälla barnskrik.
Det finns alla möjliga slags beteenden som om de tilläts härja fritt skulle göra det gemensamma mindre gemensamt. Så detta att ta seden dit man kommer är normalt en förutsättning för att något gemensamt och kollektivt ska kunna äga rum. Om var och en undviker att ta seden på allvar rissar eller spricker det sammanhållande kittet. Så oftast får man faktisk ta och inrätta sig, dvs ta seden i vacker hand!
