Hörde ett samtal. Om delaktighet. Och förundrades över att hindren knappast berördes. Sådant som står i vägen så att många varken vill eller vågar bli delaktiga. En svårighet är att det finns människor som vill vara delaktiga över allt, så till den grad att de tar över och håller andra borta. Istället för att dela på uppgifter och uppdrag. Trots viljan att göra gott, att göra en insats, riskerar de att bli stoppklossar.
En annan svårighet är att de professionella får företräde framför goda amatörer. Läkare, jurister, lärare och andra har ett slags försteg. För att inte nämna de anställda som hellre gör undan uppgifterna själv än ser till att de dela på och blir gemenskapsbefrämjande eftersom det tar tid och kräver fingertoppskänsla och innebär stora ansträngningar.
Ännu en svårighet är när människor vill bli delaktiga i det som inte kan delas på. Liturgin och gudstjänstens utformning är inte en sak för omröstningar och opinioner. Sådant behöver ligga fast över tid för att få stadga och kontinuitet så att ordet och sakramenten inte kompromissas med. Vilket inte hindar stor delaktighet i den fastslagna liturgins gestaltning i mångfaldiga uppgifter. Textläsningar, förböner, välkomnande, kollekthantering, lotsning av nytillkomna, psalmsångare och gudstjänstfirare. Det mesta görs inte för egen skull utan för gemenskapen. Ett bra uttryck för delaktighet.
