I Sverige har äldre åldrar, säg 70+, länge varit en underskattad resurs. Förtjusningen över unga förmågor har t ex i SvT redan under många år inneburit att äldre beprövade producenter och programledare sorterats undan för att röja väg för yngre. Processen är på ett sätt naturlig, unga människor måste också få en chans, men på andra sätt har man onödigt snabbat på utsorterandet och medvetet undervärderat erfarenhet. Det är då det blir åldersdiskriminering.
Äldre kan naturligt fylla platser som inspiratörer och mentorer vilket man på många håll glömt eller struntat i. I och med Covid -19 har 70+ blivit en belastning. De äldre ska skyddas, isoleras och distanseras. Redan har mor- och farföräldrar förlorat den stödjande roll de fyllt för sina barn och barnbarn. På samma sätt är det i samhället, i förenings- och arbetsliv, där ridån dragits ner om man råkat fylla 70. Omtanken förvandlas till sin motsats när man hindrar människor 70+ att utföra viktigt arbete, stödinsatser och volontärsuppdrag.
Alla borde därför tänka tanken: hur ska vi kunna inkludera dem över 70 år för at kunna dra nyttaav deras livsvisdom och kunskaper? När jag gick i pension för några år sedan var det knappast brukligt att dra nytta av de insikter och erfarenheter som pensionskandidater byggt upp. Åtskilliga ålderskamrater har vittnat om att det blir ett rejält glapp i kontinuiteten i deras sammanhang inom kyrka, politik och föreningsliv eftersom man inte tog tillvara vad de visste och kunde! Överlämningar slarvades det med, de minimerades och rent av försvann. Nya kvastar skulle sopa på sitt sätt och göra upp med det gamla. Coronapandemin förstärker på ett olyckligt sätt dessa tendenser.
Tänk på att tankeverksamhet, kunskap och erfarenhet inte upphör när man går i pension, eller fyller 70!
