När allianserna tynar

Här en artikel, kyrkokritisk naturligtvis, som jag hittade i gömmorna. Den skrevs runt 2009 och försöker genomlysa och synliggöra mönster som präglar den politiserade Svenska kyrkan. Läs och begrunda och fundera gärna över om huruvida det efter storpastoratsreformen ser annorlunda ut på något avgörande sätt?

Århundradets reform – var den när Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar. Då hade man utrett och diskuterat i många decennier. Men när förändringen väl genomförts – tystnade alla. Inga utredningar har undersökt om reformen blev lyckad, eller inte. Tio år efter den stora frigörelsen har man inte utvärderat reformen som kostade mångmiljonbelopp. Frågorna är många, men svaren uteblir.

Blev det då någon förändring? Inte mycket. Det mesta är sig likt. Kyrkliga kommentatorer har ibland betonat att politiseringen ökat! Vilket har förvånat utanför kyrkan. Förväntningarna var att Svenska kyrkan skulle bli mer kyrka och att politikens grepp över kyrkan skulle upphöra.
En påtaglig konsekvens är att Svenska kyrkan inte längre fungerar som myndighet. Den förändringen inleddes 1991 med överföringen av folkbokföringen till skatteverket. Kyrkan har äntligen blivit av med sin urgamla roll som överhet.

Biskoparnas makt och inflytande har kringskurits. Vi har fått ett mera konstitutionellt episkopat (i parallellitet med den konstitutionella monarkin). Före 1983 hade biskoparna säte och stämma i kyrkomötet. Nu har de närvaroplikt och en granskningsuppgift via läronämnden (som de delar med andra). De får motionera och har yttranderätt i kyrkomötet, men de tillåts inte rösta. Mer garnering, mindre makt.

Tidigare var biskoparna prästernas chefer. Prästerna var stiftsanställda och lydde direkt under biskop och domkapitel. Idag är prästerna lokalt anställda och tendensen att där se dem som lokala tjänstemän blir allt starkare. Förr kunde man inte så enkelt göra sig av med en obekväm kyrkoherde. Men utköpen av kyrkoherdar har efter kyrka-stat reformen ökat dramatiskt. Kyrkans episkopala karaktär har genom denna ändrade anställningsform allvarligt försvagats och kongregationalismen vuxit i styrka. Den dubbla ansvarslinjen urholkas trots Kyrkordningens regler.

I det allmänna medvetandet kopplas brister i kyrkan så gott som alltid till prästerna. De har ansvaret, deras är helvetesförkunnelsen, deras är den moral man inte vill veta av, deras är felet att kyrkan är på ena eller andra sättet. Nog är det märkligt eftersom den verkliga makten i och över Svenska kyrkan sedan mycket länge ligger i andra och politiska händer!

Men prästerna är som läkare och militärer synliga företrädare. Experter med egen och tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger så tungt att de får bära skulden, trots att ansvaret för hela verksamheten anmärkningsvärt nog ligger hos samma partier som också regerar i kommuner och landsting, i riksdag och regering.

De nordiska folkkyrkorna är de mest politiserade kyrkorna i hela världen! I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Därav kommer fenomenet att många frikyrkliga personer haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan var inte en kyrka som andra, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den breda tillhörigheten idag är att det varit obligatoriskt under århundraden att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet. Trots att kyrkan inte längre utgör detta nationella band är den en oerhört inflytelserik och viktig institution.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) bibehölls många band mellan kyrka och folk vilket möjliggjorde att medlemskap i kyrkan inte utgjorde en religiös bekännelse utan mer hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett egen livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden… Här finns ett band till folk och nation som de politiska partierna slagit mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Argumentet har varit att man på denna punkt bidrar till kyrkan som demokratins garanter. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska tycks vara okänt. Tänker man på att kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal styrs kyrkans koloss av små minoriteter. Partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”. Resonemangen haltar betänkligt.

De stora partierna har gång på gång hävdat att de icke aktiva måste företrädas, de är också medlemmar i Svenska kyrkan. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken sanktionerar och gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum.

Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva som näst intill gör det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen. De troende och gudstjänstfirarna ska minsann inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om de kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade, de som går på allsvenska eller elitseriematcher, utövarna, de kunniga och de aktiva, måste kontrolleras med argument att de är en elit.

Anmärkningsvärt nog ser det också helt annorlunda ut i de politiska partier som styr kyrkan. I ett politiskt parti får inte vem som helst av sympatisörerna eller medlemmarna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. De skulle få stora problem om de hela tiden argumenterade för att de minst aktiva och deras åsikter skulle tillåtas avgöra partiets linje.

I partierna duger enbart ”eliten” - men så inte i kyrkan, där ska det av någon egendomlig anledning vara på motsatt sätt. Det är inte ovanligt att skrämma människor med prästvälde och utmåla det som ett hot att de elitkristna ska ta över. Så skjuter de politiska partierna sig i foten. Först och främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

På samma sätt är talet om prästvälde och svartrockar en ideologisk bumerang. Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka, säger till exempel Maud Olofsson (KT 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt det system som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

De som uppmärksammas på denna tingens ordning blir alltmer kritiska och upprörda. En kyrka där politiska partimöten inleder ett stiftsfullmäktige hur ska den kunna fungera som kritisk instans? En kyrka där man dag efter dag samlas till partiöverläggningar hur ska den kunna bli en profetisk röst? Det är som om Svenska kyrkan levde i ett annat samhällssystem, ett sådant våra politiker annars alltid är noga att distansera sig ifrån. Ett samhälle där man måste kväsa och tysta kyrkans egen röst. I vårt land styrs stat, landsting, kommun och kyrka av samma politiska partier. De har tillsammans majoritet på alla nivåer inom Svenska kyrkan, alltifrån församlingarnas kyrkoråd till kyrkomötet. Kyrka-statreformen kan helt enkelt inte fullbordas förrän partipolitikens grepp om Svenska kyrkan upphör!

Diskussionen om kyrkans ansvarsområde blir belysande. Gösta Bohman kritiserade redan på sin tid Svenska kyrkan för att den la sig i partiernas ansvarsområde. Kyrkan skulle hålla sig inom sitt område, dvs ägna sig åt det andliga och inte syssla med sådant man inte riktigt begrep. Partierna och politikerna skulle ta hand om politik, ekonomi och samhällsfrågor.

I samma tonart sjunger fortfarande partiledarna. Tonläget har blivit högre sedan kyrka-stat reformen. Vare sig partiledarna heter Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson, så vill de, hör och häpna, skilja på kyrka och politik. Religionen och kyrkan hör hemma i den privata sfären och ska inte tillåtas ha inflytande på politiken.
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val, sa Fredrik Reinfeld strax före kyrkovalet förra året (KT 090702).

Om kyrka och politik skall hållas åtskilda blir det ju obegripligt att man samtidigt cementerar partipolitikens makt över kyrkan. Ett talande exempel är att alla de tre nämnda partiledarna drev på sina kyrkopolitiska företrädare för att kyrkan skulle besluta om samkönad vigsel. Mona Sahlin använde den frågan som ett skäl för att människor skulle rösta i kyrkovalet. 

Under förra mandatperioden var de tre största grupperna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiska partier. Så ser det ut även efter valet 2009. Störst var S (71/71), därefter kom M (45/41) och C (41/34). Tillsammans hade dessa partier under förra perioden 157 mandat och en förkrossande majoritet i kyrkomötet (totalt 251 mandat). I det nya kyrkomötet har de tillsammans 146 ledamöter och fortsatt majoritet. Man får inte heller glömma att flera av de övriga nomineringsgrupperna även har partipolitisk koppling, t ex 18 kristdemokrater och 13 folkpartister.

Så gott som all statistik pekar på en nergång för kyrkan: minskande medlemstal, stark nedgång av gudstjänstfirarna, färre dop, konfirmationer, begravningar. Man kan tänka sig att de politiska partier som leder kyrkan skulle vilja förändra denna utveckling. Men aldrig uppmanar partierna sina medlemmar att gå i kyrkan, att de del av kyrkliga handlingar. Det enda som gäller är att de ska rösta så att partierna kan behålla makten.
 
Lusläser man partiernas valprogram inser man att de frågor man brinner för handlar om kyrkans synliga och diakonala insatser för gamla och sjuka, för ungdomar och utsatta. Viktigt naturligtvis, men en kyrka utan troende människor och ett levande gudstjänstliv blir en självgående apparat, en skramlande tunna. Inget skrivs om trons betydelse, om Jesus, bekännelse och gudstjänst, från sådant är det kemiskt fritt.

Partierna är som organisationer livåskådningsmässigt neutrala. Partiernas insatser i kyrkan äger rum i en liten avskild bubbla. Inga återverkningar kan spåras i partiernas eget inre liv. Det man i kyrkomöte beslutar om, t ex vad gäller böner, psalmer, gudstjänstordningar har inga konsekvenser för partierna i övrigt. Hur länge kan det politiska systemet överleva denna dubbelhet, denna dubbelmoral? Ena stunden kyrklig, i nästa neutral. I en stunden ska partiet vara med och utbreda Guds rike, i nästa stund finns inget Guds rike.
Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära kan inte det politiska systemet fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna.

Till sist: många av dem som representerar partierna är kloka och fromma människor. I ett system där väljarna kan rösta på dem de vill och blanda opolitiska kandidater med partisympatisörer så…