Varför blir man upprörd när någon lägger handen på hjärtat och bugar? Istället för att ta i hand? Känner man sig ratad och nedvärderad av att inte någon fattar den utsträckta handen? Några sådana incidenter har vållat höga vågor i ankdammens glas.
Händelsen visar att pluralism och mångfald leder till kulturkrockar. Olika sedvänjor möts. Eller kolliderar. Ett möte mellan sekularism och religion som inte gick något vidare. Som i Halal-TV. Eller vid andra tillfällen. Själv har jag mötte eleganta muslimska kvinnor som med en graciös gest svept handen i en scarf samtidigt som de hövligt sträckt fram den. Vi har hälsat, men med skyddande tyg mellan oss. För all anständighets skull.
Den som vill överbrygga klyftor får nog bekväma sig med att gå bakom det ytliga skeendet och fråga sig vad de olika hälsningsmönstren egentligen berättar. Om oss, om vår människosyn och om vår livsåskådning. Båda hälsningarna kan kommunicera respekt. Men även uppfattas som brist på ömsesidighet och hyfs.
Så bara för den goda sakens skull händer det att även jag lägger handen på hjärtat och bugar. Du finns i mitt hjärta, tänker jag då. Särskilt om personen framför mig blir högröd och ilsken. Då skyndar jag mig att artigt tillägga: Good Morning, Ave, Guten Morgen, Var hälsad! Behövs det så kan jag dunka dem i ryggen också. Bara för att understryka att det är olika. Verkligen olika. Hur man hälsar.
