Jesper Enerot är blott några och tjugo år gammal och han har
gjort rekordsnabb karriär som socialdemokratisk kyrkopolitiker. Han fick en både
utsatt och gynnad ställning i debatten. Utsatt eftersom han egentligen var den
ende som försvarade partipolitiken och gynnad eftersom han därmed fick
anledning att göra många inlägg.
Som väntat tonar han ner partiets roll och får det att låta
som om han och 6 000 socialdemokratiska vänner slagit sig samman för att visa
sitt demokratiska engagemang i kyrkan. Att partiet på något sätt skulle vara
bundet av de beslut som fattas i kyrkomötet gick han förbi. Däremot blev han
ganska upprörd över påpekandet att de sekulära politiska partierna har fördelar
i kyrkovalet genom de välorganiserade partiapparater man förfogar över.
Eneroth fann det märkligt att hans företrädare Olle Burell och han, som han uppfattade
det, anklagades för att använda det kontaktnät man hade. Det stod var och en
fritt att använda sina kontakter och flest röster vinner, konstaterade han. Så partiets
engagemang vad gäller kyrkopolitisk mobilisering var självklar och oproblematisk.
Det framstod som en något märklig reaktion för den som påstått sig vara kyrkans
utsände inom partiet snarare än partiets utsände i kyrkan. Hur kommer det då
sig att man vänder sig till medlemmarna just när det gäller att säkra makt och
position, men inte gör sådana insatser när gudstjänstdeltagandet kraftigt viker
och dop- och konfirmationssiffrorna pekar neråt?
I diskussionen hettade det till nu och då. Till exempel om
Stefan Lövfens intervju i Kyrkans tidning som Jesper Eneroth starkt betonade att
han ”gjorde som partiordförande och inte som statsminister”. Att partiordförande
Löfven är statsminister hela tiden spelar då tydligen ingen roll. Talade han
den dagen enbart som partiordförande för Arbetarpartiet socialdemokraterna och
medlem i Svenska kyrkan? Är det ens möjligt? Men inkonsekvensen är uppenbar. I
det fallet spelar partiet roll och posten som partiets ordförande är det som
gäller.
I samtalet påpekades att (s) målar upp valet som en kamp mot
SD. De skrämmer dels med SD för att de tror att det ger dem mer uppmärksamhet,
men glömmer att berätta att det också ger SD ökad uppmärksamhet. Genom att utse
SD till huvudfiende, en grupp som har svag och vacklande förankring i Svenska
kyrkan, är ett uttryck för det taktiska och ganska cyniska spelet att vina
fördelar i valet. De flesta kyrkligt oengagerade kyrkomedlemmar har dålig
insikt i hur det förhåller sig och kan lätt fås att tro att den utmålade bilden
är korrekt. SSU har redan använt SD såväl som ett så gott som obefintliga kvinnoprästmotstånd
som en hävstång för att skrämma fram sina medlemmar till valurnorna.
Många raljerar över Almedalsveckan och det myckna rosévinsdrickandet. Jag har under många år varit flitig på Almedalsveckorna och gått på mängder av seminarier och möten. Inte ett glas vin i sikte. Däremot har mängder av seriösa och engarade människor visat sitt stora intresse i en rad sammanhang. Jag unnar gärna hårt arbetande politiker, näringslivsföreträdare och folkrörelsemänniskor ett glas rosé. Men ryktet om den flödande rosén är betydligt överdrivet. Visby är inte roséns och ruinernas stad utan rosornas...
