Församlingskritiken tonades ner eller mörkades. Den musikaliska sakkunskapen protesterade i flera omgångar och har nu nästan gett upp. Kunniga liturgiexperter hölls utanför (t ex Christer Pahlmblad) vilket är ofattbart! Liturgiska moment namnades oförklarligt om. Texter infogades, som ibland var språkligt otydliga och teologiskt bristfälliga (som i Bön om förlåtelse 4 där man ber: Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv).
Vad är det man anar i handboksarbetet men har så svårt att få syn på? Är det en beslutsamhet att reformera och förändra så att Svenska kyrkan blir ännu mera något eget och urskiljbart i förhållande till de stora kristna traditionerna? Vill man markera ett uppbrott från det ekumeniska och allmänkyrkliga, såsom det till exempel kommer till uttryck i Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete? Vill man göra ett avtryck i liturgihistorien med en handbok som blev mera protestantisk?
Det kan vara så att bakom arbetet ligger en betydande oklarhet om vad slags kyrka och trossamfund Svenska kyrkan egentligen är. Är det en kristen kyrka kring Ordet och sakramenten där människor tror och bekänner eller är det ett samfund där det finns någon slags tro som man inte alls behöver omfatta eller bejaka bara man kommer som man är?
Denna kluvenhet ser jag återspeglad inom handboken genom spänningen mellan ett ganska allmänreligiöst förhållningssätt och ett mer profilerat och traditionsmedvetet perspektiv. Det som kommit till och som väl är tänkt som nydanande erbjuder poetiska försök och ansatser och befinner sig på mest på skapelseplanet med stort fokus på människan. Det trinitariska och kristologiska löses liksom upp och fördunklas. Här finns åtminstone en förklaring till varför handboksförslaget blir så kritiserat.
Alla som är intresserade av Svenska kyrkans gudstjänst och dess gudstjänst borde ta sig tiden att noga läsa Christer Pahlmblads text: Reviderad mässordning för Svenska kyrkan. Kommentarer och förslag! Där får man ett liturgiskt medvetet förslag till gudstjänstordning där allmänkyrklig tradition och ekumenisk insikt samspelar!
Tillbaka till källorna ljöd en gång ropen. Samma vädjan tränger sig nu fram: Ad fontes!
