Kaffebryggaren pruttlar i hörnet på diskbänken. Låter hemtrevligt. Sänder en tanke till medmänniskor som föredrar mullrande vidunder för att få en kopp espresso eller en macchiato med ångad mjölk. I jämförelse ter sig mitt kaffe som en kvarleva från forna tider, deras är resultat av något som ser ut som jag vet inte vad... raketvetenskapen (rocketscience) möjligen? Jag besökte en affär som saluför dylika ting och fann en utställning som verkade komponerad av en designkurator (curate). På plats var det för sent att skaffa sig information för att göra ett övervägt val, där återstod metoden att blunda och peka.
Vid kaffet läser jag dödsannonser i en papperstidning. De flesta var äldre när de gick ur tiden. Flera var yngre än vad jag är. Ändå satsas det miljoner på att hålla mig vid liv den tid jag har kvar. Jag blir till tjänster i vården och utgifter i regionens budget. Så lämnar man spår efter sig även om dessa tjänster och poster knappast låter sig översättas till individuella livsöden. Likafullt är det sådant som hjälper mig att med tacksamhet möta var ny dag.
Här har vi just fått en runa över en släkting publicerad i Nerikes Allehanda. Av en levande människa blir ett minne och i detta fall några rader på papper kvar. Men i verkligheten är spåren tydliga och betydande, så lever minnet i familjen, bland släktingar och vänner. Arbetets mödor har påverkat och förändrat. Begravningen fick vi delta i på nätet eftersom den närmaste familjen knappt själva fick plats i pandemins begränsningar till 20 deltagare på plats. Varje sådan död lämnar ett tomrum efter sig och gör tillvaron kargare och ibland rent av ödslig. Ändå måste tidningen slås ihop och läggas undan och livet gå vidare. Jag tror jag tar mig en kopp till...
