En annorlunda bild av Maria, Josef och Jesus har Helge Artelius målat. Eller är det en flyktingfamilj, vilken som helst som med längtan och hopp blickar mot soluppgången?
Josef kommer vandrande som från Bibelns tid i österländska kläder, skäggig och med åsnan. Men man märker att kvinnan med barnet blivit mera samtida. Hennes blåa schal leder tankarna mycket bestämt till Maria och hennes färger: rött, blått och vitt (ibland något gyllene, guldgult). Den blå färgen som Maria bär på ikoner (ibland faktiskt ersatt med grönt) vittnar om det mänskliga, det humana.
Barnet i kvinnans famn bär vantar med röda korsets symbol. Där får vi en påtaglig förbindelse till de många flyktingfamiljerna som var på vandring under och efter det andra världskriget.
Olov Hartman har beskrivit en liknande dubbelexponering i sin bok Tiden är kort (Verbum, Stockholm 1969) när han citerar sig sjäv från hösten 1956: Vid en busshållplats på Kungsgatan, omgiven av skrikande skyltfönster och stämningsfulla juldekorationer, står den heliga Jungfrun och trängs, hon väntar på en buss som har plats för henne och barnet hon har med sig i en vagn. Hon är flykting. Hennes make står i kö hos någon myndighet, han söker arbetstillstånd. Just då grubblar ett hundratal präster i staden på ett tal de skall hålla om barnet som sover där i vagnen. Det står i deras texter att det barnet är Gud. Påståendet är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt är ett annat påstående: att det är för den skull vi firar jul, en sådan jul.
Jesusbarnet på kortet, för visst ska bilden också berätta om den heliga familjen, lånar ikonernas fasta blick mot den som står framför bilden. Den seende blir sedd!
Artelius helgkort innehåller också en blinkning mot Solstickan bland annat genom de tre stjärnorna ovanför hälsningen med tillönskan om en Fridfull Helg.
