Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver
Pang. Ordet har lyst från S:t Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?
Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.
Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.
Det händer saker. Visst, men vad är det man vill ska hända? Om konsten ska tjäna syftet att ge människor material till hjälp för reflektion över tillvarons slut, över ändlighet och ansvar för det liv man lever - är det vad som händer här? Av tidningsartikeln framgår att man verkar nöjd med att människor tittar in i kyrkorummet. Men väl där, får de då hjälp att fokusera de frågor Bibeln och kyrkan bär med sig? Eller blir de mer ett effektsökeri med tankar som hoppar och far. Ännu ett evenemang? En utställning med häftig inramning?
Konstnärer kan inte lastas för att kyrkan inte har självförtroende nog att vara kyrka. Här synligt genom att man vill göra kyrkorummet till ett allaktivitetshus, en arena för happenings. Det ansvaret måste kyrkan axla. Litar man inte på sina egna uttrycksformer så kan man ta draghjälp av andra, tycks vara modellen som brukas här.
En av utställarna vill använda en gudstjänst för att göra ett stälningstagande i diskussionen om samkönad vigsel. Vilken linje man än vill propagera för undrar jag: är det utställarna som nu ordnar kyrkans gudstjänster? Som tillhandahåller budskapet genom att städsla för tillfället passande präst?
Och när man vill byta hudfärg på en Kristusgestalt som tillhör det liturgiska rummet går utställarna över till att själv vilja diktera andra konstnärers uttryck. Problematiskt för den som försvarar sig egen konstnärliga yttrandefrihet. Frågan om Jesus som jude, som färgad av olika folkslags utseende är dock en viktig fråga. Kontextuellt är det intressant hur en Jesus i våra sammanhang skulle se ut. Klädd i folkdräkt och ljushylt? I fotbollshalsduk med AIK:s eller Djurgårdens färger? Som en nyss invandrad irakier?
Visserligen är tematiken nära knutet till kyrkoåret. Konstnärer och konstfackselever har fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman, skriver SvD. Just det - fått använda. Men vad erbjuder kyrkan som går dialog med konstverken? Hur hörs det kyrkan erbjuder inför frågorna om vårt eget ansvar för våra handlingar, våra liv, våra medmänniskor och världen? Den bibiska brottning Åke Bonnier talar om förutsätter god kännedom om Bibel och kristendomens grundfrågor. De som idag omfattas och bärs av en försvinnande liten minoritet i det sekulära Sverige. Så hur bjuds besökarna på den pusselbiten? Av artikeln får man ingen ledning. Troligast är att man lämnas utan en sådan nödvändig vägledning.
Konsten kan öppna sinnen och tankar. Men kyrkans budskap har ju profil och riktning. Har konsten det? Och är det i så fall evangeliets riktning som öppenheten bjuder på?
Om nu kyrkan har så stor beredskap att öppna för konstnärernas egna föreställningar och uttryck - hur stor öppenhet har konstnärerna för kyrkans tro och bekännelse? Är dess värde mest något att spjärna mot, att revoltera mot - eller något att berikas av och växa i? Nog tycks det mig som om Svenska kyrkan här viftar väl mycket på svansen och ödmjukt intill självutplåning tar emot konstfulla skall.
